ge sig hän

W&W Pocket 2007, 175 sidor.

Nyskick. Alla som någon gång har drömt om att smyga omkring i någon annans hus känner igen sig i Pia Tafdrups kusligt suggestiva debut som romanförfattare. I sina bästa stunder har hon en glöd som ligger nära hennes dikt, skriver Annina Rabe.

För ett femtontal år sedan formulerade Pia Tafdrup en poetik, ett slags programförklaring för sin dikt, i ett uppmärksammat verk som fick namnet ?Över vattnet går jag - skisser till en poetik? (på svenska 1996). Hon var redan då en av Danmarks främsta samtida poeter, med flera hyllade verk bakom sig. Poetiken blev ett estetiskt manifest, där Tafdrup i ett antal punkter av varierande längd beskrev diktens tillblivelse, dels utifrån sitt eget diktartemperament, dels utifrån läsarens uppfattning och diktens möjlighet till universalitet.

Om kritik och estetik skriver hon bland annat: ?Under vissa perioder har kritiken i dagspressen varit benägen att helt låta sig upptas av verkens innehåll, dess ståndpunkter, och bortse från det estetiska värdet, men den estetiska konstruktionen kan man inte negligera, om man vill göra anspråk på att förstå ett verk. Den estetiska dimensionen är alltid närvarande, även om verkens
medvetenhet om den varierar högst tydligt?.
Så långt Pia Tafdrups poetik. När hon nu prosadebuterar efter ett författarliv som lyriker är det inte svårt att se att hennes estetiska manifest gäller även här. Att glömma eller förbise den estetiska dimensionen i hennes roman, betitlad Ge sig hän, är så gott som omöjligt. Att dess tematik någonsin skulle överskugga dess estetik framstår också det som tämligen orimligt - och detta trots att tematiken är ganska stark. Här finns nämligen en historia som vill bli berättad, och ett känslotillstånd som vill utforskas.

?Ge sig hän? är ett kärleksdrama som befinner sig på den sköra linjen mellan hängivelse och uppoffring. Huvudpersonen, en ung kvinna med ett förutsägbart och inrutat liv, klättrar en dag över ett högt plank som omgärdar grannens trädgård. Under hela sin uppväxt har hon bott granne med detta hus, och nu som vuxen känner hon en obetvinglig lust att klättra över detta alldeles för höga plank. Likt en nutida Alice i Underlandet landar hon med en
symbolmättad duns, och irrar sedan närmast målmedvetet in i det främmande huset, där hon är till synes ensam. Hon utforskar husets alla beståndsdelar, tar ett bad, äter lite, sover i en av sängarna.
Redan här inser vi att det inte är någon realistiskt berättad historia vi har att göra med. I Tafdrups skildring lever dröm och verklighet hela tiden parallellt med varandra, och alla som någon gång har drömt att den smyger omkring i någon annans hus känner sig kusligt hemma i den första scenen. Det är ingen idé att förvänta sig trovärdighet ur det realistiska perspektivet, däremot snittar Tafdrup skarpt i det psykologiska undermedvetna.

Husets ägare visar sig plötsligt, och den unga kvinnan och han dras omedelbart till varandra. De invecklar sig i en passionerad och erotis