Rismodern

W&W 2004. Inbunden med skyddsomslag, 518 sidor.

Nära nyskick.

Till en början ger Rani Manickas debutbok Rismodern ett intryck av att vara den brett episka, tryggt framlunkande skildring av ett pågående byliv som kritiken av den postkoloniala romanen gärna efterlyser, och alltför ofta underförstår som även den nya postkoloniala litteraturens raison d?être. Allt verkar bäddat för en klassisk släktkrönika, fast med handlingen förlagd till Malaysia och inte ett europeiskt 1800-talsgods.

En kvinna från Ceylon berättar, till synes avklarnat och sakligt, om sina mödor sedan hon i tonåren, 1930, giftes bort med en landsman bosatt i Malaysia. Han för henne till sin hemby, men det visar sig att giftermålet tillkommit under falska förespeglingar. Ty den betydligt äldre mannen är alls icke rik, vilket den unga Lakshmi lurats tro. Han är dessutom en tungt skuldsatt och gravt verklighetsfrämmande odugling. För Lakshmi väntar ett hårt liv med sex födslar på fem år och
sedan de japanska ockupanternas ofattbart grymma terror, som tar ett av barnens liv, den vackra Mohini som förs bort, våldtas och mördas.

Sedan bryts berättarrösterna mot varandra. Barnen, maken, barnbarnen och slutligen ett barnbarnsbarn (då är vi framme i vår tid) berättar om sina liv och vad de minns från, eller har hört om, Lakshmis år med maken Ayah och om vad som sedan hände. Mohini blir ett ledmotiv, en skugga. Tvillingbrodern Lakshmnan plågas av sitt samvete, då hans misstag gjorde att systern inte nådde sitt gömställe. Andra ser en ny Mohini i varje nyfött flickebarn. Drömmen om Mohinis återkomst håller minnet vid liv. Det bär ett hopp om förlösning, men blir även en påminnelse om grymheten.
Då bryts också den trygga inramningen. Kanske var inte Lakshmi den uppoffrande och goda modern. Kanske var hon inte Rismodern, den gudinna som i kärlek garanterar livet.
Barnen talar i stället om en konstnärligt begåvad far som gav allt för sina barn och dyrkade sin fru, men som reducerades till ett initiativlöst fån av den härsklystna hustrun. Men även den bilden utmanas. En son gifter sig med vad som tycks vara en uppenbarelse, en ung flicka som Lakshmi omedelbart tar till sitt hjärta, men en avgrund öppnas, ett oåtkomligt hat i flickan som ingen förstår. Lakshmnan gifter sig med en kvinna som alla inser är en lättjefylld girigbuk. Alla bilder blir likt hägringar. Berättelserna vilar på ett gungfly, ingen förståelse är i grunden möjlig.





Click here

Så ger de olika vittnesbörden delar av en konfliktladdad mosaik, där de olika fasetterna blixtlikt belyser varandra, blott för att tona av och reduceras till en blek avspegling av något som ingen kan se vad det var. Flera gestalter har också en förvrängd verklighetsvarseblivning. Lakshmis yngsta dotter Lalita uppfattar till en början blott världen som en ansamling av dofter. Hon lever i en oskuldsfullhet där all förvanskning innebär en intellektuell operation som tycks henne övermäktig; så står hon trots sin ringa roll i rom