Den sista väktaren

Tiden 2004. Inbunden, kartonnage, 248 sidor.

Nära nyskick. Bokrecension: Robert Harnum har skrivit den omtumlande och intressanta boken ?Den sista väktaren?. Harnum är född i Maine men flyttade sedan till Kanada. Han har arbetat som lärare och även skrivit några böcker innan den här.
Boken lämnar en känsla av hjälplöshet och frustration. Det börjar med att den unge killen Philip plötsligt står i sin skola med en AK-47a i handen, samtidig som två polismän kommer emot honom. Han tänker inte på vad han gör utan skjuter ner polismännen, och även vännerna som står runt honom mejas ner. Boken delas upp i två bitar, den första är tiden då brottet begås och den andra delen får man följa med Philip i rättegången och hans tankar kring den. Philip beskrivs som näst intill felfri.



Han är snygg, får alla tjejer och är bäst i basketlaget, men det är något med honom som är svårt att sätta fingret på. Han är känd i sin trakt p.g.a. sina sportinsatser, så många människor i staden bli förvånad när de får höra vad han gjort. Det är väldigt svårt att förstå hur Philip tänker ibland, man märker att han inte mår bra. Han beskrivs som en go kille och ibland är det därför svårt att förstå hur han kan göra något sådant fruktansvärt. Han sluter in sig i sig själv och även ifall han träffar vänner och bekanta så umgås han inte med dem.








Boken utspelar sig till större delen i fängelset och i Philips cell. Han påminner lite om Ferdinand under korkeken, fast Philip föredrar att sitta i sin cell och titta på hur ljusstrimman från fönstret rör sig över väggen.
Boken får en att börja tänka. Även ifall en person har ?allt?, utseendet, populariteten, begåvningen, så behöver hen inte vara lycklig. Det ligger mycket under ytan som man inte vet.
Jag har funderat mycket över vad det egentligen var som fick Philip att börja skjuta. Var det sorgen som hans styvpappa orsakade när han dog några månader före dådet, eller var det den ilskan han lämnade kvar. Philip stod inte särskilt nära sin styvpappa och verkade inte bry sig om hans bortgång.



Philips mamma blev väldigt sur när han försvann på begravningen och inte dök upp förrän flera timmar senare, drogpåverkad. Är det hans rop på uppmärksamhet som får honom att skjuta ner sina klasskompisar eller helt enkelt tv som fått honom att tro att en människa först dör efter fyra till fem skott. Det sistnämnda är i och för sig inte så troligt eftersom Philip testade vapnet hos sin morbror, och de patroner dem använde då var inga vanliga. De kulorna kunde spränga bort armar och ben, de gick inte bara in i kroppen utan exploderade också där.
Det var en relativt lätt bok att läsa, endast några svåra ord. Trots det enkla språket passar boken för högstadieåldern och uppåt, med tanke på handlingen.
Vanligtvis är det tjejer som mår psykiskt dåligt som uppmärksammas i samhället, och nu var det intressant att befinna sig i en killes huvud och se om det var någon skillnad, och en liten skillnad fanns....