Ingemar Hedenius (1908–1982) blev framför allt känd genom sin bok Tro och vetande som kom ut 1949. Den gav upphov till en av de mest omfattande kulturdebatter som förts i Sverige. Den handlade om kristendomens sanning men också om kyrkans ställning i samhället och om teologins roll. "Det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet", sa ett kvickhuvud. Hedenius blev rikskändis i sin egenskap av "ateistprofessor".

Men han var åtskilligt annat. Han var professor i praktisk filosofi i Uppsala. Han var under årtionden en av Sveriges mest uppmärksammade kulturdebattörer med ett tjugofemtal böcker och en jämn ström av kulturartiklar i Dagens Nyheter. Hedenius slogs för en sekulariserad syn på etik och samhälle och för en profan humanism. Han framträdde som motståndare till totalitära ideologier, som Israelvän, som förespråkare för dödshjälp, som stridbar deltagare i akademiska gräl och mycket annat.

Hedenius var filosof och debattör. Han var också en person med starka musikaliska, konstnärliga och litterära intressen. Som flöjtspelare uppträdde han gärna, också inför offentligheten. Bland hans vänner fanns personer som Bror Hjort, Erik Lindegren, Tora Dahl, Vilhelm Moberg, Tage Aurell och många andra. Det komplicerade förhållandet till personer som Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz intog en särställning.

Svante Nordins biografi vill för första gången på basis av ett rikt brev- och dokumentmaterial ge en heltäckande bild av Ingemar Hedenius. Han framträder här i helfigur, grov i mun och penna i förhållande till fiender och meningsmotståndare, vek och känslig i umgänget med sina vänner. Somliga såg i honom framför allt en grobian. Andra uppfattade flöjttonen av skönhetslängtan och livsmystik.

Svante Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria i Lund och författare till ett stort antal böcker, bland andra standardverket Filosofins historia (2:a utgåva 2003), den augustnominerade Filosofernas krig (1998) och, i Vitterhetsakademiens serie "Svenska lärde", Fredrik Böök: en levnadsteckning (1994).