Borta bäst

Pocketförlaget 2010. Pocket, 346 sidor, 201 gram.

Gott skick. Ordnat medelklassliv och dess kontraster utforskas i Sara Kadefors nya roman Borta bäst . Den inleds med att beskriva hur Sylvia, i sina eleganta kläder, lämnar bilen där hon sovit under natten för att bege sig till Ikea. Med sina rymliga och fräscha toaletter och sitt gratiskaffe är det stora varuhuset en perfekt tillflykt för den, som i likhet med Sylvia, varken har bostad eller pengar.

I sin andra vuxenroman återkommer Kadefors till vad som kan hända när det så kallade vanliga livet krackelerar. När Sylvia av en slump hamnar hemma hos missbrukaren Lisbeth i en av de tröstlösa förorter hon tidigare varit helt obekant med, börjar hennes bild av vem hon är och vad hon egentligen vill, förändras.

Kadefors är en driven berättare, skicklig på att hålla intresset uppe, och går inte i fällan att ge långa eller omständiga förklaringar. Namn på personer i Sylvias bakgrund nämns utan att förklaras och den dramatiska händelse som är orsaken till hennes situation bara antyds inledningsvis. Bit för bit, ofta lite mellan raderna, bygger författaren upp en bild av en ytlig, framgångsfixerad person, vars hunger efter det perfekta livet försöker dämpa en obestämbar oro och en känsla av att hela tiden vilja något annat.

Romanen vill behandla vår tids framgångskultur och dess ytfixering, vilket den också gör på ett rappt, om än ibland lite övertydligt, vis. Ett konstaterande, snarare än en invändning, är dock att behovet av att lyckas, att passa in och visa upp en förbättrad fasad knappast är något som endast är applicerbart på vår egen tid. Framgångsmarkörerna må variera, men den mänskliga hungern efter att på olika sätt överträffa vår nästa är sorgligt välbekant.

Sara Kadefors behärskar också konsten att beskriva det både futtiga och komplicerade i det sociala spelet. Bäst kommer detta fram i den förändrade Sylvias förhållande till sin omgivning, när hon gör ett försök att återanpassa sig till den gamla medelklassmiljön och hela tiden försöker framställa sig själv och sina känslor som så normala som möjligt, utifrån vad hon tror att omgivningen förväntar sig.

På minussidan hamnar några överflödiga bifigurer och att texten ibland blir onödigt pratig och detaljerad. Men den är otvivelaktigt en underhållande bladvändare som på sina bästa ställen visar att Sara Kadefors har både ett säkert öga och en vass penna.



Paulina Helgeson

litteratur@svd.se