En Herrgårds sägen

Häftad bok. Albert Bonniers Förlag. 1949. 149 sidor.

Gott skick. Nobelpris 1909
Boken inleds med ett möte mellan huvudpersonen Gunnar Hede i dennes hus under studenttiden i Uppsala och en bekant, Ålin. Ålin oroar sig över att Hede inte studerar utan enbart ägnar sig åt fiolspel, och ser det som ytterst nödvändigt att ta fiolen från Hede. Hede kommer från gården Munkhyttan, som tidigare har varit en stor och rik gård, men som har tappat sin forna glans - vilket Hede inte har märkt. Efter mycket övertalning och med anmärkningar om att om Hede inte börjar studera på allvar kan gården - om vilket det sägs att den snarare äger Hede än att Hede äger den - förloras, går Hede med på att lämna ifrån sig fiolen.

Kort därefter kommer dock en gammal blind man med sitt följe och sin fiol förbi för att spela alldeles utanför Hedes fönster. Hede klättrar ner för fönstret och ber om att få låna fiolen. Han trollbinder publiken, samtidigt som han för första gången introduceras för den andra huvudpersonen - Ingrid, som är dotterdotter till den gamla blinda mannen. Ett gammalt cirkuspar som nu färdas runt med sina konster har tagit sig an Ingrid och morfadern, men är bekymrade över att Ingrid inte vill befatta sig med cirkuskonster och att hon inte vill ge upp sin morfar. Hede ger dock ett försvarstal till Ingrid, som ändrar det gamla cirkusparets uppfattning om frågan helt och hållet.

Härefter sker ett tidshopp. Hede anser att studier är alldeles för långdragna och att det är musiken och fiolspelandet som skall rädda Munkhyttan. Han blir kringresande, precis som sin farfar när han först blir rik. En dålig affär, i form av ett försök att transportera ett hundratal getter från Norrland till skogarna i Värmland när ett plötsligt kylväder drar in och som gör att alla getter dör, samt att hans fästmö bryter upp förlovningen, får dock Hede att tappa greppet helt och hållet, och övergår nu till sin andra personlighet - den galna Getabocken.

Samtidigt har cirkusparet adopterat bort Ingrid till en prästgård i Råglanda. Ingrid, som lever i sina drömmar, klarar dock inte av tristessen och ger upp livslusten