En simtur i sundet

Norstedts 2003. Inbunden med skyddsomslag, 283 sidor.

Nyskick. Den i mina ögon intressantaste seriefiguren i samtida svensk romanlitteratur heter sedan drygt tjugo år Göran Sager-Larsson. Han framträder i dag för tredje och ? antyds det ? sista gången i Sigrid Combüchens nya bok. En simtur i Sundet är dess titel, och i den fortsätter författaren sitt åskådliggörande av den så kallade tidsandans föränderliga natur, sådan den representeras av några gestalter ur romanberättelserna ?Värme? från 1980 och ?Korta och långa kapitel? från 1992. Detta gör hon ?genom att själv vara på drift i deras språkbruk ? med den kontinuitet som är personlig?, som hon påpekar i romanens kortfattade efterord.

?En författare med sådana syften närmar sig oundvikligen poesin, och Sigrid Combüchens stil är också i sitt fabulerande mycket poetisk.? Så skrev jag för 25 år sedan om hennes andra roman, ?I norra Europa?, och fortsatte: ?Det är den lyriska laddningen som ger lyskraft åt en text som annars måste sägas vara ganska svårtillgänglig.?

Det intrycket kvarstår än i dag ? i båda dess delar ? med oförminskad styrka. I ?En simtur i Sundet? består långa textstycken av rader med varierande längd och med en rytm som man bara kan kalla poetisk. Till exempel i denna bild från badstranden: ?Kväll. Natt. Röd, låg måne, / mångata / kölslöja efter tyst båt. / Tystnad, vit energi på danska näsen. / Vattnet svart ? blinkfyrar, / rödgrön period, snabb vitperiod. / Flygfyrar, otaliga inflygningar / till Kastrup, / en del till Sturup. / Babordsvinge och styrbordsvinge. Från / motorvägens högsta backe ser man / hela lufttrafiken och / viss vattentrafik.?
Det beskrivna panoramat målar Göran Sager-Larsson upp i tankarna, och vad hans mentala gymnastik här och ganska genomgående går ut på blir från första början uppenbart för läsaren: det gäller att få det mänskliga medvetandet att dansa. Så sker också, genom en mästerlig gestaltning av tankeflyktens koreografi ? en konstart i vars utövande Sigrid Combüchen just nu inte har särskilt många
konkurrenter i vårt hörn av världen.
Artikeln fortsätter...

Att i de nygamla könsfördomarnas tidevarv välja att i så hög grad gå in i ett manligt medvetande som hon gör i dessa romaner ? alltsedan trilogins första del, där Göran Sager-Larsson i jagform berättade om ett vuxenliv i 70-talet och en ungdom i 50-talet, via del två där han mindre var aktör än observatör av den sydsvenska universitetsstadens studenter, invandrare, socialsekreterare och småbrottslingar ? gör inte hennes prestation mindre märklig.

Inte minst i kontrast till sin kvinnliga moatjé Vera, som trogna läsare också känner väl sedan tidigare, framstår Göran som en mycket övertygande kommentator av sin egen fysiska person och de människor som omger honom. Om jagberättandets villkor är han väl medveten: ?Med avstånd till mig själv kan jag göra en självkritisk iakttagelse som utmanar mig själv. // Jag kan bara skriva ?jag? när jag lyckats bli så vänligt självfrämmande att jag kan