Rönndruvan glöder. Pocket

En Bok för alla 2003. Pocket, 329 sidor, 180 gram.

Nära nyskick. Stewe Claeson får Svenska Dagbladets litteraturpris 2002 för romanen Rönndruvan glöder. Han lyckas i gränslandet mellan fakta och fiktion teckna ett mångfärgat porträtt av Esaias Tegnér, tycker juryn. Själv har han läst Tegnér sen barnsben och förklarar att han använt honom för att skriva om sin egen generations leda.

KUNGÄLV
Stewe Claesons roman Rönndruvan glöder är en roman om Tegnér som inte handlar om Tegnér. Ska man tala om den går det emellertid inte att komma förbi hans högvördighet biskopen i Växjö, född 13 november 1782, död 2 november 1846, skald, lärd, prästman, ledamot av Svenska Akademien, etc etc.
Men det tar en stund innan vi kommer så långt. Stewe Claeson hinner först skissera staden Kungälvs tidiga historia - det är i Kungälv han bor och arbetar som rektor för Nordiska folkhögskolan. Han hinner lägga ut texten om ortens och ortsbornas alla band med Norge, ungefär som i Malung där det också finns en folkhögskola där Stewe Claeson har varit rektor.

Och innan vi äntligen kommer fram till Sveriges svar på Goethe hinner han dessutom avverka Carl Jonas Love Almqvist, en diktare som han betraktar som en pekoralist i paritet med salig konditor Ofvandahl.

? Jag kan inte läsa Almqvist utan att skratta, nåja, det finns undantag som Det går an och några Songes. Men han skriver så dålig svenska, Almqvist, och hans gestalter är för det mesta så jönsiga, det är något omöjligt med honom som jag bara inte klarar.
Annat alltså med Tegnér. Stewe Claeson har läst honom sedan barnsben, och Epilogen vid magisterpromotionen i Lund 1820 håller han för den svenska litteraturens mest lysande enskilda dikt. Han kan den utantill i dess helhet, och kan inte läsa raderna om nymfen Dafne som undflyr Apollons åtrå genom att be Zeus förvandla henne till lagerträd, utan att få tårar i ögonen.
Och visst är det vackert, det där om hur Apollon känner Dafnes hjärta slå under barken när han omfamnar trädets ännu varma stam, och visst har man oftare än man skulle önska anledning att betänka orden: "Tro ej det mörka är betydningsfullt/just det betydningsfulla är det klara."
Men så är det ju den blytunga Svea och en rad andra högstämda, salvelsefulla nationella dikter som har förmörkat tillvaron för oräkneliga gymnasistgenerationer långt in på 1960-talet.

? Ja, ja, mycket är urjönsigt, det håller jag med om, och Svea är nog värst. Men breven, breven! Tegnér skrev massor av brev, och de är litteratur av världsklass. Och alla de små personliga dikter han skrev, ofta tillfällighetsdikt, där finns det passager som är enastående poesi.
Stewe Claeson hastar genast iväg till bokhyllan och tar fram en sönderälskad, hoptejpad volym ur Tegnérs samlade verk och läser upp dedikationen i älsklingsdottern Disas konfirmationsbibel, den som slutar så här: "Gud är en fader. Ack, var faders smärta,/Var faders glädje måste likna sig./Så stoft jag är, jag anar dock hans hjärta:/Han älskar världen som jag älsk