Klasskämpen

Rabén&Sjögren 1964. Häftad, 366 sidor, 600 gram.

Gott skick. Från bokens baksida
Vilket läskalas Svante Foerster bjuder på med sin första roman!
Denna skildring från det moderna Stockholm har en dynamisk kraft och en generös berättarglädje som ovillkorligen rycker läsaren med sig. I händelsernas centrum står en man vid namn Erik Laugus, som just återvänt till sin ungdoms hemtrakter på Söder efter ett havererat äktenskap. Med iver återknyter han kontakten med sin morfar, en originell mångvetare, som beredvilligt delar med sig av sina kunskaper om likt och olikt. Han inleder också förbindelse med en kvinna som han träffar på T-banan, och upplever med henne stunder av intensiv erotisk hetta. För övrigt är det ett myller av typer kring Laugus: intelligent folk, kufar, f.d. boxare, jazzsångerskor och många andra, däribland Svante Foerster. Lagus förvandlas också vid ett tillfälle till en hund, och sålunda överskrider ibland denna handfasta verklighetsskildring (Foerster vet verkligen mycket om sitt Stockholm) helt obesvärat gränsen till det surrealistiska. Hela tiden är språket skickligt anpassat till situationernas krav, vare sig det gäller politiska uppgörelser - på den punkten innebär boken en förnyelse av den politiska romanen - intellektuella analyser, fyllsnack eller samtal i sängen. Till sist är det skildringens mustighet och bredd som imponerar - det är unikt att en författare som uteslutande ägnat sig åt det lilla formatet - lyrik, noveller, kritik, essäer, etc - på en gång visar sig behärska ett så väldigt register.

Ett lösrykt stycke ur boken
- Anarkosyndikalismen, sa jag i en anknytning. Anarkosyndikalismen rymmer, sin historia igenom, en massa underbara mänskor. Ändå har du fel, morfar!
Med sin klarsynta näsvishet undrade min barndoms fostrare, varför det underbara var fel. Eller om det felaktiga var underbart? Det riste i hans rapsgula hängmustasch. Var det kanske så, frågade han, men jag tillät mig avbryta.
Jag exemplifierade. Jag var exakt och tydlig.
- Heroer som Durruti. Historiker som Max Nettlau. Stridande publicister, stora agitatorer, några av de största; många goda organisatörer, några bland de främsta av diktare, några av de främsta bland sin tids vetenskapsmän som bröderna Reclus. Det är inte ens frågan om ett erkännande från min sida, det är frågan om en kunskap som jag delar med dig. Anarkosyndikalismen har haft och kanske har flera stora andar per hundra tråkmånsar än någon annan rörelse.
- Ja, och jag argumenterar med detta.
- Nej! Du kan inte argumentera med detta. Detta har nämligen inte att göra med moral. Ty det är inte denna lilla rörelse som gjort dem kloka och goda och vackra. Detta är inte en fråga om dynamik utan om statik, inte om rörelsens psykologi utan om deras egen. Den lilla rörelsen drar nämligen ofta till sig de godaste mänskorna.
- Den lilla rörelsen vilken den än är?
- Ja, det är min uppfattning.
- Jag håller nog inte med dig. Vi skall pröva ditt resonemang. Antag nu att du har rätt, tillfä