Homunculus. Pocket.

av Sven Delblanc

Bonnier Pocket 1983. 199 sidor, 135 gram.

Mycket gott skick. Homunculus är den människa som de gamla alkemisterna drömde om att skapa. Tanken på en sådan skapelse går igen i Sven Delblancs skarpsinniga och vitala nutidsroman.

Sebastian heter bokens huvudperson. Ett badrum i Högalid i Stockholm är hans laboratorium, där drömmen om Homunculus med kemiens hjälp skall ta gestalt.

Hemliga agenter från två vänligt sinnade stormakter susar längs Stockholms gator, i vilt krig med varandra. De jagar Sebastians hemlighet, som skulle ge deras länder oanade människoreserver. Och även Sverige blandar sig i leken med olika yttringar av demokrati.

"Homunculus" är en spännande bok, en uppsluppet parodisk bok, en djupt skakande och en sällsynt självständig och tankeväckande bok. Sven Delblanc, som med "Prästkappan" placerade sig bland våra främsta unga författare, har nu skrivit en roman som hänsynslöst skär rakt in i det moderna livets ängsligt skyddade sjuka punkter, frågor om makt och rätt och om den ensamma människans möjlighet att leva. Man kan också se "Homunculus" som en lidelsefull och upprörande berättelse om konstnären och de makter som vill beröva honom hans verk och utnyttja det.
I djärvhet och kraft, i sin suveräna blandning av komik och tragik har "Homunculus" knappast överträffats i vår unga litteratur.

(Baksidestext, Söderströms 1965)
Textutdrag
Död som en död enhörning. Gobelängen i Vita Havet, enhörning under fullmåne av gult silke. Ett magiskt väsen, bärare av liv och död. Ett fantasidjur. Och ändå vet krönikor att berätta om förstföderskor i gammalt, som räddades till livet av magiskt filter, berett av pulvriserat enhörningshorn. Osynlig men mäktig. Enhörningen levde i deras tro. Hans trollmakt närdes av tro. Och nu är han inte längre möjlig. Eller är han? Jag vet inte. Orden tryter för mig. Kanske inte bara för mig. Kanske fanns det från bekynnelsen bara ett dyrbart, uppmätt kvantum av ord, och nu borrar vi allt djupare efter ordens olja och kol, och jorden är pipig som en bikaka av alla dessa tömda gruvor, uttorkade cisterner, och kanske har vi redan bränt alla ord till värme och ljus... Jag vet inte. Jag är en mycket trött och gammal konung, och solen lyser så starkt över min döda borggård. Enhörning, ensamme, herre över liv och död, kanske har vi utrotat ditt släkte. Kanske. Jag borde skriva Berendsohn och fråga. Nej, nej... Han är ju död. Han också. Många.