Oannes

Inbunden bok. Bokförlaget Bra Böcker. 1980. 277 sidor.

Mycket gott skick. Skyddsomslag i hyggligt skick. För fyra tusen år sedan sände en flicka i södra Mesopotamien ett brev till sin älskade:

"Slavflickan Dabitum sänder Dig följande budskap: Det jag fruktade skulle hända har nu hänt mig. I sju månader fanns detta ofödda barn i min kropp, men nu har barnet inom mig varit dött i en månad och ingen vill ta hand om mig.

Gör något för mig, snälle herre, så att jag inte dör. Kom och hälsa på mig och låt mig få se min herres ansikte. Varför har Du inte sänt mig någon gåva?

Om jag måste dö, låt mig få göra det sedan jag än en gång fått se min herres ansikte."

När jag första gången läste det här brevet, i en bok med översatta gammalbabyloniska texter, var det som att falla handlöst genom tiders brunn.

Sumerer och babylonier upplevde kärlek och död på ungefär samma sätt som vi och ställde samma vanmäktiga frågor om alla dödligas lott.

Brevet blev en av utgångspunkterna för min roman vars namn Oannes syftar på en gud med människokropp och fiskstjärt som troddes ha kommit från rymden; myten om honom är en sällsam historia med inslag av modern science fiction.

Så länge allt fungerar normalt är nutidsmänniskan oftast nöjd med den världsbild som den moderna vetenskapen ritar upp för henne.

Men om hon drabbas av en katastrof, vad har hon då att hålla sig till? Det är den frågan Tore Zetterholm ställer i sin roman.

Dess huvudperson är en svensk Unescotjänsteman, skeptisk mot all vidskepelse, på hjälpuppdrag i Afrika.

Plötsligt är katastrofen över honom, och han upplever sin egen totala hjälplöshet. Vad är meningen med det som sker?

I sitt desperata sökande efter svaret förs han till främmande länder och konfronteras med den sumeriska forntidsmyten om guden Oannes.

Parallellt med nutidshistorien löper en berättelse från sumerernas Ur.

På fyratusenåriga kilskriftstavlor skildrar skrivaren Igmil-Sin sin tragiska kärlek till slavilickan Dabitum och sina försök att finna tröst hos gudarna.

Tore Zetterholm visar att det väldiga avståndet i tid och rum mellan dessa två berättelser egentligen inte existerar: inför de stora livsfrågorna är människan sig lik.

Romanen öppnar ett svindlande perspektiv. Om det är mot något faktiskt i världsrymden eller mot bottenlösheten i en sörjande människosjäl, det får läsaren själv avgöra...