Väntrum

Astor Förlag 2009. Inbunden med skyddsomslag, mindre format, 190x125mm, 131 sidor. Gallrad biblioteksbok, nära nyskick. Den guldglittrande romerska ettan på bokryggen känns lite högtidlig. Ett förlags allra första bok förpliktigar, och nystartade Astor förlag verkar glädjande nog ha tagit detta på blodigaste allvar. Förlaget inriktar sig på att ge ut italiensk och spansk samtidslitteratur, och först ut i startfältet är italienskan Valeria Parrella, med romanen ?Väntrum? från 2008.

Titelns väntrum finns på det sjukhus där huvudpersonen Marias tre månader för tidigt födda dotter Irene befinner sig i ovisshetens limbo. Antingen väntar hon på att födas, om kuvösen kan låta henne växa sig till överlevnad, eller på att dö.


Med utgångspunkt i Marias väntan har Parrella skapat en tätt vävd berättelse, där sjukhusets värld sakta blir den enda där det är möjligt att existera, och monitorns siffror och kurvor det enda som blir viktigt att avkoda. Till och med läsningen, den sedan barndomen självklara och trygga tillflykten, blir omöjlig, och även det disciplinerade och understrykande intagandet av facklitteratur misslyckas.
Artikeln fortsätter...

Inflätat i berättandet finns återblickar på barndomen, som rymmer en betraktelse över staden kontra landsorten. Staden Neapel genomsyrar boken, med smog, trånga gränder och den unga Marias längtan tillbaka när familjen flyttar tre mil bort, till en stillastående landsbygd som Parrella sammanfattar med rakbladsvass precision:


?I samtalen som fördes av skolkamraterna och de vuxna som fanns där av och till, grannar i hyresfastigheten och min fars kollegor, fanns det en avbruten andhämtning, ett resonemang som inte kunde komma vidare. Min familj, liksom tusen andra, livnärde sig gärna på dessa avhuggna fraser, på att snabbt döma företeelser och personer, på samtalsämnen som genast arkiverades för att inte bli diskuterade, för att inte slå upp avgrunder.?

Skildringen av Marias yrke, som lärare i litteratur och italienska i vuxenutbildningen, är ytterligare ett spår i romanen, där blandningen av inhemska studenter utan utbildning och invandrare blir en bild av både ett Europa i rörelse, och ett förändrat italienskt samhälle.

Trots det lilla formatet lyckas Parrella ändå göra de snabbt förbiskymtade eleverna och deras situationer levande, på vägen fram emot de viktiga och byråkratiskt övervakade slutproven.


Romanens största styrka är ändå inte vad den behandlar, utan hur. Parrellas prosa är tät, bildladdad och ibland aforistisk, där det analytiskt observerande och känslomässigt närvarande fått de för helheten rätta proportionerna. Marias relation med en ung läkare känns möjligen lite påklistrad, men bortsett från den invändningen så är ?Väntrum? genomgående helgjuten, och får de 131 sidorna att kännas som den perfekta romanlängden.

*
*

Paulina Helgeson

litteratur@svd.se