Bortom tron. Islamiska utflykter bland de omvända folken.

W&W 1999. Förlagets pappband med skyddsomslag, 461 sidor. Översättning av Rose-Marie Nielsen.

Mycket gott skick. Naipaul ger form åt exilens ambivalens

V S Naipaul är en intellektuell nomad i tredje världens före detta kolonier, men hans väsentligaste ämne har alltid varit han själv.

12 oktober 2001 kl 14:13, uppdaterad: 26 mars 2010 kl 09:46

Som ett led i förberedelserna för en Indienresa ville jag nyligen unna mig njutningen att läsa eller läsa om ett och annat som VS Naipaul skrivit, dels om det indiska samhälle på Trinidad i vilket han föddes och växte upp, dels om själva det indiska moderlandet. Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Hans berättarmagi ryckte mig oemotståndligt med sig, och jag lyckades inte komma fri ur dess grepp förrän jag tagit till mig ett tjugotal av hans böcker. Efter denna omtumlande erfarenhet är jag för min del mer övertygad än någonsin att han bland samtidens prosaförfattare saknar sin överman.

Ett grundtema i författarskapet är exilens ambivalens. Han har själv erfarit den i olika former: som indier i Karibiska havets värld med dess sockerplantager, lerhyddor och hungriga barfotabarn, som västindier i högsofistikerade kretsar i Oxford (dit han kom 1950 som 18-årig student) och London, och senare på Englands sydvästra landsbygd; slutligen som intellektuell nomad i tredje världens före detta kolonier.

?Varje författare,? har han skrivit, ?är i det långa loppet ensam, men det hjälper att ha en tradition. Det engelska språket var mitt, däremot inte den engelska traditionen.? Det är emellertid just från denna rotlöshet han hämtat styrkan i sitt skrivande. Naipaul står fri i sin syn på omvärlden och livet, med en blick som ofta präglas av kall precision.

Bland hans många mästerverk nämner jag i det följande blott några få som speglar väsentliga sidor i författarskapet.

?A Bend in the River? (1979, Vid flodens krök) handlar om ett icke namngivet afrikanskt land som blivit politiskt oberoende. Nu styrs det av den Store Mannen (förvillande lik sådana potentater som Idi Amin, Mobutu, Kabila, Mugabe eller varför inte Fidel Castro). Tom retorik flödar, undersåtarna manipuleras cyniskt, överallt råder vidskepelse och terror. De svarta i bushen, indierna längs kusten, ja även huvudstadens så kallade styrande elit är helt beroende av diktatorns nycker. Ett samhälle utan förenande band, med försvagad stamkänsla, växande klyftor mellan rika och fattiga, utan någon självständig intelligentsia ? det hela leder till att armén är den enda maktfaktorn, dominerad av den Store Mannen. När armén hotar att växa sig för stark slår han hänsynslöst ner den med hjälp av ett band vita legoknektar ? den som haft att göra med sådana på nära håll i f d Belgiska Kongo häpnar över hur träffsäkert dessa samvetslöst brutala figurer ? liksom hela miljön i övrigt ? är tecknade. Boken mynnar ut i några sorgset uppgivna ord från en lokal makthavare: ?Vi går alla åt helvete, och det vet varenda en innerst inne. Vi vill skaffa oss pen