Småborgarens död; En dåres hädelse

Inbunden bok. Tidens förlag. 1954. 114 sidor.

Mycket gott skick. Skyddsomslag i hyggligt skick. Namnteckning på försättsblad samt exlibris på insida av pärm. huvudpersonen Karl Fiala, före detta tjänsteman i det österrikiska finansdepartementet, nu åren efter första världskriget pensionerad.

Han, hustrun, den drygt trettioårige arbetslöse sonen Franzl och den förfärliga svägerskan Klara – ett huskors som inte ens Strindberg hade kunnat göra mera avskräckande – lever under knapphetens kalla stjärna i en trång våning med fönster in mot gården, ett rum och kök med sovalkov, fyra trappor upp i centrala Wien. Fiala har av sin granne försäkringsagenten Schlesinger övertalats att lägga in alla sina sparade pengar i en livförsäkring som ska falla ut efter hans död, med förbehållet att han först måste ha fyllt 65. Det är ett år dit när berättelsen börjar, och tiden går långsamt medan Karl och hans hustru hukar undan den fruktansvärda Klaras vredesutbrott.

Karl stannar gärna till framför ett fotografi på väggen där han är uppsträckt i sin uniform framför verket han tjänstgjort vid, och han blickar tillbaka på sitt gloriösa förflutna medan han försöker överleva i en fattig vardagstillvaro med en blygsam förströelse, kortspel med låga insatser. Men så blir han sjuk utan att omgivningen anar det, lägger in sig på sjukhus och blir snabbt sämre. Dock håller han sig vid liv tack vare sin järnvilja, ett par dagar bortom den dag då han uppnår sin pensionsålder. Slutet vid sjukhussängen är expressionistiskt gräsligt: ”Och nu, utstötande ett rosslande segerrop, står en förhärjad jätte där upprätt och hög och lyfter sina spindelarmar liksom till ett slag. Han lyckas ta ett stapplande steg, så störtar gestalten ihop till en benhög.”