Tills vingen brister - en bok om Jussi Björling. Pocket.

Brombergs 2005. Pocket, 282 sidor, 165 gram.Om tangolegenden Carlos Gardel använder argentinarna ett talesätt som har internationell räckvidd: ?Han sjunger bättre för var dag som går?. Detsamma kan ju sägas om varje kanoniserad artist, som efter sin död lämnat kvar tillräckligt många lättåtkomliga insjungningar för att levandehålla myten om sig själv.
Alla sångare har självfallet en röst men bara ett fåtal är en röst. Det enligt mångas åsikt främsta exemplet på det sistnämnda torde vara Jussi Björling; som sin egen måttstock fyller han nämnda kravspecifikation med råge. Med sitt ungdomliga patos och sin nordiskt ljusa tenorklang klädde han fosterlandet i toner; svenskarna har aldrig har känt sig så svenska som när han sjöng. Och utomlands brukar expertisen framhäva hans operaskivor som non plus ultra av röstkultur.
?Äckligt bra!?; var en tonårings spontana reaktion efter att Jussi i en liveinspelning av Verdis Trubaduren på Covent Garden 1939 segervisst tagit sitt höga c. Möjligen något mindre drastiskt formulerade men lika laddade lovord beledsagar de nyutgåvor och tidigare okända inspelningar, som i en jämn ström rinner till samlingarna i det ytterst aktiva minnesmuseet i Borlänge - staden där idolen föddes den 5 februari 1911.

Eftersom Jussis sångarbana startade redan två månader innan han fyllde fem år och avslutades på Skansen tre veckor innan han dog i sömnen tidigt på morgonen den 9 september 1960, gavs många tillfällen för den avgudade stämman att göra avtryck i ljudbärare av skilda slag. En komplett utgåva av alla hans 78-varvare förbereds exempelvis av Naxos, som just nu iordningställer den tredje av åtta planerade digitalplattor. Fyndens tid är inte heller förbi, fastän lagtexten på de samtida radiolicenserna strängeligen förbjöd innehavaren att spela in från radion. Det oaktat hittades så sent som i somras en privat gelatinskiva med sju intensiva minuter från utsändningen av första akten av ?Faust? från Stockholmsoperan den 4 januari 1936.
Påståendet att någon verkligen sjunger bättre post mortem är självfallet en paradox, men en intressant sådan, eftersom den genererar så många olika förklaringar. Resonemanget förutsätter emellertid någon form av estetiskt cirkelbevis, vars kriterier på vad som allmänt uppfattas som ett unikt skönhetsideal bekräftas genom sångarens normbildande inspelningar, och endast dessa. Prestationerna kan visserligen aldrig göras bättre, men heller aldrig sämre, vilket höjer upplevelsen av de gamla ljuddokumenten utöver de kulturella frustrationerna i vardagslivet. Fenomenet kan liknas vid en lärprocess, där hemkänslan i det bekanta och därmed välbehaget ständigt ökar. Det idealiserade minnet av den föregående hörupplevelsen adderas till den påföljande i en eskalerande kedja av positiva händelser, som så småningom formar sig till en estetik, vars konstnärliga villkor endast kan uppfyllas av normbildaren själv, det vill säga Jussi Björling i det aktuella fallet.

Så kan man alltså hålla på och lura sig