Italienare

Häftad bok.

Gott skick. Hugo Gebers Förlag. 2:a uppl. 1953. 160 s. Häftad. Osprättad. Smärre bruksspår på pärmen. Teckningar av Einar Forseth. Emil Zilliacus forskningsområde var antikens tradition inom den senare europeiska litteraturen, och han verkade som docent och till slut som extraordinarie professor vid Helsingfors universitet. Han gav ut essä­samlingar om antikens litteratur samt reseberättelser om Grekland och Italien. Zilliacus gav ut några reseskildringar om sina färder i Grekland och Italien: Pilgrimsfärder i Hellas (1923), Romerska vandringar (1924), Italienare (1930) och Tempe och Termopyle (1937). I den förstnämnda ingår en verkningsfull skildring av en klättring upp till berget Parnassos topp och de homeriska intryck färden gav. - Gustaf Emil Zilliacus, född 1 september 1878 i Tammerfors, död 7 december 1961 i Helsingfors, var en finlandssvensk poet, författare, litteraturvetare och översättare av klassisk litteratur. Zilliacus växte upp i Viborg där släkten hade sin hemvist, och besökte stadens finska klassiska lyceum, där hans intresse riktades mot den antika världen. Han blev student 1896, studerade litteraturhistoria och avlade filosofie kandidatexamen 1900. Han var i ungdomen engagerad i kretsen kring Euterpe och var med om att grunda tidskriften Nya Argus, vars chefredaktör han var 1911?33 och redaktionsmedlem ända till 1945. Han doktorerade 1905 med en avhandling om Den moderna franska poesin och antiken och verkade som docent i litteraturhistoria vid Helsingfors universitet 1907?1943. Som ekonomiskt oberoende kunde han prioritera dikten framom karriären och företa flera studieresor, förutom till Grekland och Rom också till Europas storstäder. Som skald debuterade han 1915 med Offereld. Professors namn erhöll han 1940 och var extraordinarie professor i antikens litteratur vid Helsingfors universitet 1943?1945. Han var ordförande för Finlands Svenska Författareförening 1929 och 1933?35 och för Nordiska litteraturrådet 1929 med flera uppdrag. Han var son till Mauritz Emil Zilliacus och Mathild Wilhelmina, född Grönfors, gift med Ingrid Wegelius och far till Henrik Zilliacus och Benedict Zilliacus. Zilliacus är i sin poesi starkt påverkad av antiken. Dikterna utmärks av en behärskad form, sober ton och elegant utgestaltning. De konstnärliga visionerna anpassar sig dock tvångslöst efter den stränga formens krav. Klassiskt humanistiska ideal som en stark känsla för det måttfulla, det ordnade, det genomsiktigt klara visar hans hemvist i den antika världen. Han ägde en oskuldsfullhet som fick honom att bortse från det dionysiska draget i klassisk poesi, det vill säga det vilda och extatiska, som framträder hos exempelvis Rabbe Enckell och Vilhelm Ekelund. Med den gyllene medelvägen som ideal undvek han också att låta sin skönhetsdyrkan bli allt för sensualistisk; det etiska draget får istället stor tyngd, särskilt temat lojalitet.