Boken ökar förståelsen för hur vänner kan ha det
och informerar på ett enkelt sätt om vad alkoholism
är för något och hur det kan se ut i en alldeles vanlig
familj.
Den ger barn som känner igen sig i bokens Totta,
kunskap och acceptans i att det de känner är normalt
för deras situation och visar dem att de inte är ensamma.
Författarens egna ord om varför hon skrev boken:
Jag är en nykter alkoholist och tablettmissbrukare sen lite mer än fem år tillbaks. Jag har tre barn som då jag åkte på en behandling var 11, 9 och 2 år gamla. Eftersom mina barn är i olika åldrar så har de reagerat olika på boken som jag skrivit. Min yngsta som snart fyller 8 har skrattat och boken har väckt frågor men också en förståelse för människor som lider av beroendesjukdomen.

De äldre, som är 16 och 14 år idag, har också skrattat, men de har även gråtit då de känt igen sig i boken och i Totta och hennes känslor.

Några av mina barns vänner har läst hela eller delar ur "Vill inte gå hem" och beroende på åldrar så har de tagit till sig olika delar. Den spontana reaktionen som jag har fått är att de tycker att det är en bok som behövs. Oavsett om man är barn till en alkoholist eller inte. Den fyller en funktion så till vida att den ökar förståelsen för hur vänner kan ha det och informerar på ett enkelt sätt vad alkoholism är för något och hur det kan se ut i en alldeles vanlig familj. Den ger barn som känner igen sig i Totta, kunskap och acceptans i att det jag känner är normalt för min situation och att jag inte är ensam. Jag har skrivit den här boken just därför. Jag vill öka förståelsen, jag vill väcka frågor och jag vill informera. Framförallt så vill jag att människor som jobbar med barn ska våga prata med barn om de här frågorna. Det är tio gånger värre att inte bli sedd och hörd än att någon tar upp en misstanke om att man lever i en familj med något form av missbruk. Det påstår jag av egen erfarenhet, jag är också barn till en alkoholist. Jag vill inte tro att detta ämne är lika tabubelagt som det var för 20-30 år sedan. Är det så, så får vi tillsammans göra något åt det. Att växa upp med en eller två föräldrar som lever i ett beroende utvecklar i nästan alla fall ett medberoende till den missbrukande föräldern och många människor kan vittna om hur det påverkar dem i sina relationer till andra människor även i vuxen ålder.
Vad kan vara viktigare i livet än våra relationer till varandra?

Om vi räknar lågt att cirka 10 % av Sveriges befolkning är alkoholister alltså 900.000 människor och hälften av dem har 1 barn så är 450.000 barn till någon som har beroendesjukdomen i vårat land. Nästan en halv miljon barn i olika åldrar. Och då är inte övriga anhöriga inräknade, som äkta män, fruar, systrar och bröder.

Alkoholismen ser väldigt sällan ut så som vi gärna vill beskriva den, nämligen personifierad som Göran på bänken vid ån. Alkoholismen har oftast en snyggare förpackning än så. Men Göran är alkisen som vi kan identifiera och som ger oss perspektiv på hur vi själva använder alkohol. Men Göran är ganska ensam. Oftare heter alkoholisten Lena och jobbar på bank. Eller Olle, han äger ett större företag i stan där du bor.

Att bli nykter är alkoholistens ansvar, att se barnen är allas vårt ansvar, oavsett erfarenheter, bara av den enkla anledningen att vi just nu lever här tillsammans.

Min bok vill ge tröst till alla de barn som behöver den och hopp om att en förändring är möjlig. För känner vi hopp så kanske vi vågar känna tillit och känner vi tillit så kanske vi vågar berätta för någon hur vi har det och då kanske vi kan få hjälp.