Kap. 1: "Johannes av Korset vänder sig till människor som känner sig oförmögna till förändring. Vi kan i våra liv ha anat en kallelse till frihet, till helhet, till mer än vad vi är nu. Johannes uppfattade detta som en kallelse till att sträcka sig ut mot Gud. Men inom oss kan en outtalad rädsla göra förändringen omöjlig. Det är vår rädsla för att inte finna något om vi sträcker oss ut. Den fråga som anmäler sig lyder: Om jag ger mig själv, kommer Gud då att fylla mitt liv?
Hela vår varelse tvekar naturligtvis att säga "ja" till en enkelriktad väg som kanske slutar mitt ute i ödemarken. Det är den undergrävande rädslan, och även om vi inte väljer en annan väg, kanske vi heller aldrig helhjärtat väljer denna enkelriktade.
Här har Johannes av Korset något att säga som kan bli till hjälp. Han är poet, själasörjare, mystiker, men först och främst är han ett vittne om Guds inverkan i hans eget liv. Han har tagit risken och överlämnat sig på nåd och onåd, och därför kan han tala med auktoriteten hos någon som varit där...
Johannes språk är utformat för att ge resonans åt denna inverkan. Han skrev företrädesvis på vers: hans Gud är poesi och bara i ringa grad prosa. Han talade i termer som brud och brudgum - den minst inadekvata bilden för hur han förstod sin Gud att vara. På följande sidor har vi för avsikt att uppfånga ekot av denna inverkan..."

Ur BTJ-häftet: "Iain Matthew, själv karmelitbroder, förklarar och systematiserar Johannes av Korsets teologi och mystik...Matthews bok är pedagogisk och upplysande. Den har ett vackert språk, korta kapitel, många välbehövliga sammanfattningar och en nyfiken, intresserad och i äldre mystiks uttryckssätt bevandrad läsare kan ha stort nöje och nytta av den...Den tål också många omläsningar." (av Birgitta Carlquist)