Dröm eller verklighet?
Under hela 1900-talet var Gotland ett av Sveriges militära centrum, med flera regementen som bevakade såväl kust som land. Hemliga befästningar, värn och förråd satte prägel på ön. Hundratals värnpliktiga övade i buskarna. Kompanier rörde sig kors och tvärs. Och pansarfordon, bränsledepåer och signalutrustning krävde plats och organisation. Som besökare kunde man bli besviken över att Gotland inte var den idyll som utmålats i turistbroschyrerna. Här fanns också taggtråd, låsta grindar och stoppskyltar. Lockande uddar och halvöar var avspärrade, rörligheten var begränsad och utländska medborgare fick överhuvudtaget inte besöka Fårö.

Idag är det ett minne blott. Kommandoropen har tystnat och skjutfälten har öppnats för allmänheten. Slutna platser som Bungenäs, Asunden och Södra hällarna har blivit populära rekreationsområden där man kan uppleva konst, naturliga vattenfall och lamm i motljus. Fästningar har byggts om till eleganta konferensanläggningar eller öppnats som museum för besökare med försvarshistoriskt intresse.

Men är det bara en dröm? Lever vi i en lycklig parantes? Just som vi går där och plockar blommor och sparkar på tomhylsor, börjar det mullra igen. Hotet som nalkas ger inte efter, och viskningar blir till rop om ökat försvar. Det känns som en gammal historia. Det är en gammal historia. Vi uppmärksammar 70-årsminnet av Andra Världskrigets slut, men hotet från främmande makt väntar åter runt hörnet. Är fred aldrig något annat än en tillfällig andningspaus?

Bilderna i denna publikation är tagna på platser som tidigare, helt eller delvis, varit avspärrade av militärstrategiska skäl. Platser till vilka vi nu kan komma för att leka, vila och botanisera. Om det bara är en dröm – snälla väck mig inte!

Tina Messing