Den 14 oktober 2003 går flight SK 946 in för landning på Arlanda, eskorterad av två Jas-plan. Teve sänder direkt och kvällstidningarna trycker extraupplagor om det svenska damlandslagets hemkomst. Kvällen före har 3,8 miljoner svenskar sett laget ta VM-silver. 13 000 personer kommer för att fira silvret i Kungsträdgården, spelarna jagas av medierna, agenter och autografsamlare   bestående av småflickor och vuxna män.   Detta är något mer än bara en sportslig framgång, mycket mer. Damerna förlorade visserligen guldet, men de vann folkets hjärta. Det är både fotbollshistoria och kvinnohistoria. Efter 35 års kamp har damfotbollen äntligen fått sitt stora genombrott.    Jennifer Wegerup, journalist på Sportbladet, har skrivit en stark, pigg och segerviss bok om damfotbollen i Sverige.    Läs om dess korta men dramatiska historia. Om pionjärerna i det numera legendariska Öxabäck som tackade nej till konståkning och balett och därför bildade Sveriges första damfotbollslag 1966. Om hur prästen i Öxabäck gick till storms mot de ogudaktiga kvinnorna. Om hur medierna undrade hur det skulle gå för männen och barnen när kvinnorna tränade fotboll. Om det sega motståndet från förbundsgubbarna. Om den manlige finansiären som erbjöd MFF:s damer miljoner i sponsorpengar om de spelade i kjol och knätofsar med pinglor. Om den första landskampen då spelarna aldrig tränat ihop. Om guldåren på 1980-talet då damfotbollen växte explosionsartat.   De stora stjärnorna porträtteras: Pia Sundhage som visat vägen för många var bl a Sveriges första kvinnliga proffs i italienska storklubben Lazio. Malin Moström, Victoria Svensson och Hanna Ljungberg   dagens stjärnor som tillsammans tog VM-silver 2003.   Med fakta, anekdoter och vittnesmål guidar författaren initierat genom damfotbollens utveckling fram till VM-silvret 2003 och fjärdeplatsen i OS 2004. Från flicklagen på grusplanen vidgar hon perspektivet till världsfotbollen och kopplar samman med rådande samhällsklimat och kvinnosyn. Äntligen en ordentlig skildring av svensk damfotboll!