1927 utkom "Varat och tiden" av Martin Heidegger, en av Edmund Husserls främsta elever. Lev Sjestov läste boken när den kom ut och insåg att den undergrävde Husserls hela filosofiska system: "Vid denna tid visste jag ännu inte att det han hade skrivit avspeglade tankar och påverkan från Kierkegaard, att Heideggers eget bidrag endast bestod i en strävan att inkorporera dessa tankar med husserlianismen..." Sjestov träffade Heidegger hemma hos Husserl 1928 och erinrar sig: "När Heidegger hade gått vände sig Husserl ånyo till mig och avtvingade mig löftet att jag skulle börja läsa Kierkegaard. Jag förstod inte varför han så envist ville att jag skulle lära känna Kierkegaard, eftersom Kierkegaards filosofiska tänkande inte har någonting gemensamt med Husserls. Numera tror jag att orsaken till hans önskan var att jag på så sätt bättre skulle kunna förstå Heidegger." Därmed hade Sjestov fått impulsen att på allvar ta upp studiet av denna gåtfulla och mångfacetterade författare, en uppgift som kom att sysselsätta honom ända fram till hans död 1938. Den allt avgörande fråga, som Sjestov fann formulerad hos Kierkegaard och vars betydelse blev alltmer uppenbar för honom, gäller syndafallet. Sjestov skriver i september 1922 till Martin Buber: "Syndafallet betyder att vi alla står under ormens makt. Bättre än någon annan känner Kierkegaard detta hemska beroende. Det känns även hos Luther och Nietzsche, som stod Luther närmare än man vanligtvis tror." På ett annat ställe: "Ju äldre jag blir, desto djupare känner jag att den bibliska berättelsen uppenbarar en ytterst viktig och fundamental sanning. Men ormens makt över oss är så stor att vi inte är istånd att varsebli denna sanning..." Boken Kierkegaard och den existentiella filosofin är en kamp med Kierkegaard som religiös tänkare och Sjestovs ofta kritiserade metod att inte skilja på sak och person kommer här mer än någonsin till sin rätt: Kierkegaard själv tas ned på jorden, samtidigt som hans tänkande återbördas till källorna i Bibeln.