-
Ingen plats för mig
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2019. 263 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127162990
- Titel
- Ingen plats för mig
- Författare
- Wagner, Katia
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2019
- Omfång
- 263 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 140 x 215 mm Ryggbredd 23 mm
- Vikt
- 438 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- "Jag når dig inte på telefon. Var är du?"
"Det vill du inte veta."
"Jo, det vill jag."
"Du kommer inte att tycka om det."
"Det kvittar. Du har lovat att alltid säga som det är. Även om du vet att jag inte tycker om det."
"Jag är i Islamiska staten."
Ghazi och Katia träffas i Oslo 2012. Han har tagit sig från Tunisien över Medelhavet och är i händerna på en knarklangare som slår och hotar honom. Katia är journalist och jobbar med en reportagebok om ensamkommande som försvinner. När boken är utgiven fortsätter de att hålla kontakten. De pratar om fotboll och om Ghazis pågående asylprocess. När han får sitt slutgiltiga avslag i Norge och ska sändas tillbaka till hemlandet blir tonen en annan. Istället för det senaste om Messi och Ronaldo skickar Ghazi Youtubelänkar med islamistisk proganda. Samtidigt växer sig IS allt starkare i Syrien och Irak.
I Ingen plats för mig får vi följa Ghazi under sju år, från det stillsamma livet hos mormor i Tunisien, via Sverige och Norge, till Syrien.
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127162990 -
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
Häftad bok. Svenska polisidrottsförlaget. 1 uppl. 2008. 233 sidor.
Mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
Svenska polisidrottsförlaget 1 9789163318498 -
Pojkarna och de ensamma poliserna : reportage
Inbunden bok.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Natur och Kultur, 2017. Förlagsband med skyddsomslag. Mycket gott skick. 264, [1] s. ISBN 978-91-27-14506-1.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127145061
- Titel
- Pojkarna och de ensamma poliserna
- Författare
- Wagner, Katia
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2017
- Omfång
- 264 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 140 x 215 mm Ryggbredd 22 mm
- Vikt
- 450 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- En dag är de där. Unga killar som lever på gatan och sover utomhus, mitt i Stockholm. Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins bestämmer sig för att lära känna pojkarna. Vilka är de? Varför har de hamnat här? En kort tid senare grips elvaåriga Amin på Malmö Central. Videon på det uppmärksammade vaktingripandet sprids över hela landet. Alla pratar om de utsatta pojkarna. Tills en dag då de plötsligt utmålas som ett hot mot Sverige.
Katia Wagner berättar om Amin och följer hans resa från ficktjuv i Paris till hans nya liv i en liten svensk stad. Hon följer på nära håll Christian och Mikael i deras polisarbete för att uppmärksamma pojkarnas situation.
Det här är en bok om en parallell värld med andra regler. Där människohandel, droger och kriminalitet är en del av livet. Det handlar om att överleva, och om vänskap och syskonkärlek.
Katia Wagner är undersökande journalist och författare. Hon har tidigare skrivit böckerna Alexandramannen, Addad på nätet och De förlorade barnen (med Jens Mikkelsen). Hon har bland annat belönats med Guldspaden och Wendelapriset för bästa sociala reportage.
"Genom att vara närvarande och lyssna lyckas Katia Wagner få dessa barn att kliva ur de gäng som på senare tid demoniserats bortom all sans och bli till rationella individer, med individers alla fel och brister, drömmar och uppväxthistorier. Det är en omistlig journalistisk gärning."
Sydsvenskan
"Det är en drabbande bok som Wagner har skrivit, som förhoppningsvis kan den leda till att mera resurser läggs på att hjälpa barnen. Wagners poäng är att gatpojkarna är både är offer och förövare - på samma gång. Och detta får inte glömmas bort: det handlar om barn, även om de begår brott."
Rasmus Landström, Arbetarbladet
"Det är välskrivet, taktfullt verklighetsnära och med balanserad medkänsla. Det är en omskakande text som väcker många frågor. De tragiska ödena är många men det ryms också välfunna ljusglimtar. Det är föredömligt väldokumenterat, med redovisning av olika myndighetshandlingar och annan skriftlig dokumentation. En stark reportagebok där två poliser, med alltför knappa resurser, gör storstilade insatser för att göra livet lite drägligare för svårt utsatta barn."
BTJ
Pressröster om De förlorade barnen, 2013
"Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. /…/ En beundransvärd bok."
Per Olov Enquist, Expressen
"Ett viktigt tidsdokument."
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Pressröster om Alexandramannen, 2008
"En mycket mycket mycket bra bok. Betyg 5."
Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige
"Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån
mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare."
Karin Rebas, Sydsvenskan
9789127145061 -
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
Häftad bok. Svenska polisidrottsförlaget. 1 uppl. 2008. 233 sidor.
Gott skick. Illustrerad. Läsveck framsida, nötta hörn, vikmärke, se bild.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
Svenska polisidrottsförlaget 1 9789163318498 -
ALEXANDRAMANNEN. EN BERÄTTELSE OM VÅR TIDS ST...
Häftad bok. Förlags AB Weinco. Första uppl. 2008. 234 sidor.
Mycket gott skick. NÄR 17-ÅRIGA J. KLIVER AV PLANET PÅ MALMÖ FLYGPLATS VÄNTAR ALEXANDRAMANNEN PÅ HENNE. HAN HAR EN RÖD ROS I MUNNEN.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEKFörlags AB Weinco. Första -
Pojkarna och de ensamma poliserna.Reportage
Inbunden bok. Bokförlaget Natur & Kultur. Första uppl. 2017. 264 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i gott skick. Förlagsbnad.På försättsblad är med bläck inskrivet följande dedikation: "Till Emma, med hopp om givande läsning! Katia W"
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK- ISBN
- 9789127145061
- Titel
- Pojkarna och de ensamma poliserna
- Författare
- Wagner, Katia
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2017
- Omfång
- 264 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 140 x 215 mm Ryggbredd 22 mm
- Vikt
- 450 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- En dag är de där. Unga killar som lever på gatan och sover utomhus, mitt i Stockholm. Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins bestämmer sig för att lära känna pojkarna. Vilka är de? Varför har de hamnat här? En kort tid senare grips elvaåriga Amin på Malmö Central. Videon på det uppmärksammade vaktingripandet sprids över hela landet. Alla pratar om de utsatta pojkarna. Tills en dag då de plötsligt utmålas som ett hot mot Sverige.
Katia Wagner berättar om Amin och följer hans resa från ficktjuv i Paris till hans nya liv i en liten svensk stad. Hon följer på nära håll Christian och Mikael i deras polisarbete för att uppmärksamma pojkarnas situation.
Det här är en bok om en parallell värld med andra regler. Där människohandel, droger och kriminalitet är en del av livet. Det handlar om att överleva, och om vänskap och syskonkärlek.
Katia Wagner är undersökande journalist och författare. Hon har tidigare skrivit böckerna Alexandramannen, Addad på nätet och De förlorade barnen (med Jens Mikkelsen). Hon har bland annat belönats med Guldspaden och Wendelapriset för bästa sociala reportage.
"Genom att vara närvarande och lyssna lyckas Katia Wagner få dessa barn att kliva ur de gäng som på senare tid demoniserats bortom all sans och bli till rationella individer, med individers alla fel och brister, drömmar och uppväxthistorier. Det är en omistlig journalistisk gärning."
Sydsvenskan
"Det är en drabbande bok som Wagner har skrivit, som förhoppningsvis kan den leda till att mera resurser läggs på att hjälpa barnen. Wagners poäng är att gatpojkarna är både är offer och förövare - på samma gång. Och detta får inte glömmas bort: det handlar om barn, även om de begår brott."
Rasmus Landström, Arbetarbladet
"Det är välskrivet, taktfullt verklighetsnära och med balanserad medkänsla. Det är en omskakande text som väcker många frågor. De tragiska ödena är många men det ryms också välfunna ljusglimtar. Det är föredömligt väldokumenterat, med redovisning av olika myndighetshandlingar och annan skriftlig dokumentation. En stark reportagebok där två poliser, med alltför knappa resurser, gör storstilade insatser för att göra livet lite drägligare för svårt utsatta barn."
BTJ
Pressröster om De förlorade barnen, 2013
"Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. /…/ En beundransvärd bok."
Per Olov Enquist, Expressen
"Ett viktigt tidsdokument."
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Pressröster om Alexandramannen, 2008
"En mycket mycket mycket bra bok. Betyg 5."
Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige
"Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån
mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare."
Karin Rebas, Sydsvenskan
Bokförlaget Natur & Kultur Första 9789127145061 -
De förlorade barnen
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2013. 230 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Utrangerad biblioteksbok.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127134324
- Titel
- De förlorade barnen
- Författare
- Jens Mikkelsen - Katia Wagner
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 230 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 162 x 235 mm Ryggbredd 19 mm
- Vikt
- 495 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?
Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. en beundransvärd bok
Per Olov Enquist, Expressen
I texten finns en närhet som bara kan uppstå ur respekt och tillit mellan intervjuperson och författare. Där är journalistduon idealisk. Fram växer ett starkt reportage från svenska småstäder
Lawen Mohtadi, Dagens Nyheter
Wagner och Mikkelsen har skrivit ett gediget reportage ... I boken får siffrorna kött, blod och namn Wagner och Mikkelsen har skrivit en uppfordrande bok. En bok som tvingar oss att se det vi valt att inte se. En bok som tvingar oss att bry oss. Därmed bär den med sig ett litet hopp om att barnens situation kan förändras.
Sam Sundberg, Svenska Dagbladet
Ett viktigt tidsdokument
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Mikkelsen och Wagner synliggör en grupp unga människor som mer än de flesta förtjänar vår uppmärksamhet.
Samuel Edquist, Aftonbladet
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning.
Maria Ripenberg, Upsala Nya Tidning
Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten
Mikkelsen och Wagner håller sig ifrån att skriva affekterat och avlivar istället fördomarna genom statistik. De förlorade barnen är samhällsjournalistik på både högsta och närmsta nivå. Ingen som läst den kan fortsätta att blunda.
Joel Sjöö, Borås tidning
Jag önskar den här boken, en av vårens angelägnaste, många läsare. Jag önskar att dess innehåll ska komma att diskuteras, vid köksbord såväl som i sammanträdesrum och vid polisens morgonmöten.
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
En av årets viktigaste böcker
Nerikes Allehanda
Ett stycke lika angelägen som upprörande journalistik. Wagner och Mikkelsen har gjort ett gediget researchjobb, men framför allt varit ute i verkligheten och träffat de unga flyktingarna och mängder av personer kring dem.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten
Även om det kan låta så är inte De förlorade barnen uteslutande en dyster bok, den ger otaliga exempel på att många gör sitt allra bästa för att hjälpa
Ola Wihlke, Norrbottens-Kuriren
Ett skrämmande och viktigt reportage
Eva Dandanelle, Smålandsposten
framför allt och här blir deras reportage som starkast låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
De förlorade barnen är en ögonöppnare
Yngve Sunesson, Hallands Nyheter
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Maria Carlsson, Arena
Vårens mest upprörande fackbok.
Ella Andrén, bloggen dagensbok.comJag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhetPer Olov Enquist, Expressen
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127134324 -
De förlorade barnen
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2013. 230 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Spår från några hundöron.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127134324
- Titel
- De förlorade barnen
- Författare
- Jens Mikkelsen - Katia Wagner
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 230 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 162 x 235 mm Ryggbredd 19 mm
- Vikt
- 495 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?
Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. en beundransvärd bok
Per Olov Enquist, Expressen
I texten finns en närhet som bara kan uppstå ur respekt och tillit mellan intervjuperson och författare. Där är journalistduon idealisk. Fram växer ett starkt reportage från svenska småstäder
Lawen Mohtadi, Dagens Nyheter
Wagner och Mikkelsen har skrivit ett gediget reportage ... I boken får siffrorna kött, blod och namn Wagner och Mikkelsen har skrivit en uppfordrande bok. En bok som tvingar oss att se det vi valt att inte se. En bok som tvingar oss att bry oss. Därmed bär den med sig ett litet hopp om att barnens situation kan förändras.
Sam Sundberg, Svenska Dagbladet
Ett viktigt tidsdokument
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Mikkelsen och Wagner synliggör en grupp unga människor som mer än de flesta förtjänar vår uppmärksamhet.
Samuel Edquist, Aftonbladet
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning.
Maria Ripenberg, Upsala Nya Tidning
Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten
Mikkelsen och Wagner håller sig ifrån att skriva affekterat och avlivar istället fördomarna genom statistik. De förlorade barnen är samhällsjournalistik på både högsta och närmsta nivå. Ingen som läst den kan fortsätta att blunda.
Joel Sjöö, Borås tidning
Jag önskar den här boken, en av vårens angelägnaste, många läsare. Jag önskar att dess innehåll ska komma att diskuteras, vid köksbord såväl som i sammanträdesrum och vid polisens morgonmöten.
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
En av årets viktigaste böcker
Nerikes Allehanda
Ett stycke lika angelägen som upprörande journalistik. Wagner och Mikkelsen har gjort ett gediget researchjobb, men framför allt varit ute i verkligheten och träffat de unga flyktingarna och mängder av personer kring dem.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten
Även om det kan låta så är inte De förlorade barnen uteslutande en dyster bok, den ger otaliga exempel på att många gör sitt allra bästa för att hjälpa
Ola Wihlke, Norrbottens-Kuriren
Ett skrämmande och viktigt reportage
Eva Dandanelle, Smålandsposten
framför allt och här blir deras reportage som starkast låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
De förlorade barnen är en ögonöppnare
Yngve Sunesson, Hallands Nyheter
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Maria Carlsson, Arena
Vårens mest upprörande fackbok.
Ella Andrén, bloggen dagensbok.comJag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhetPer Olov Enquist, Expressen
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127134324 -
Pojkarna och de ensamma poliserna
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2017. 264 sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i nyskick. Förlagsny bok. Kartonnage. 14x22 cm.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK- ISBN
- 9789127145061
- Titel
- Pojkarna och de ensamma poliserna
- Författare
- Wagner, Katia
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2017
- Omfång
- 264 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 140 x 215 mm Ryggbredd 22 mm
- Vikt
- 450 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- En dag är de där. Unga killar som lever på gatan och sover utomhus, mitt i Stockholm. Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins bestämmer sig för att lära känna pojkarna. Vilka är de? Varför har de hamnat här? En kort tid senare grips elvaåriga Amin på Malmö Central. Videon på det uppmärksammade vaktingripandet sprids över hela landet. Alla pratar om de utsatta pojkarna. Tills en dag då de plötsligt utmålas som ett hot mot Sverige.
Katia Wagner berättar om Amin och följer hans resa från ficktjuv i Paris till hans nya liv i en liten svensk stad. Hon följer på nära håll Christian och Mikael i deras polisarbete för att uppmärksamma pojkarnas situation.
Det här är en bok om en parallell värld med andra regler. Där människohandel, droger och kriminalitet är en del av livet. Det handlar om att överleva, och om vänskap och syskonkärlek.
Katia Wagner är undersökande journalist och författare. Hon har tidigare skrivit böckerna Alexandramannen, Addad på nätet och De förlorade barnen (med Jens Mikkelsen). Hon har bland annat belönats med Guldspaden och Wendelapriset för bästa sociala reportage.
"Genom att vara närvarande och lyssna lyckas Katia Wagner få dessa barn att kliva ur de gäng som på senare tid demoniserats bortom all sans och bli till rationella individer, med individers alla fel och brister, drömmar och uppväxthistorier. Det är en omistlig journalistisk gärning."
Sydsvenskan
"Det är en drabbande bok som Wagner har skrivit, som förhoppningsvis kan den leda till att mera resurser läggs på att hjälpa barnen. Wagners poäng är att gatpojkarna är både är offer och förövare - på samma gång. Och detta får inte glömmas bort: det handlar om barn, även om de begår brott."
Rasmus Landström, Arbetarbladet
"Det är välskrivet, taktfullt verklighetsnära och med balanserad medkänsla. Det är en omskakande text som väcker många frågor. De tragiska ödena är många men det ryms också välfunna ljusglimtar. Det är föredömligt väldokumenterat, med redovisning av olika myndighetshandlingar och annan skriftlig dokumentation. En stark reportagebok där två poliser, med alltför knappa resurser, gör storstilade insatser för att göra livet lite drägligare för svårt utsatta barn."
BTJ
Pressröster om De förlorade barnen, 2013
"Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. /…/ En beundransvärd bok."
Per Olov Enquist, Expressen
"Ett viktigt tidsdokument."
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Pressröster om Alexandramannen, 2008
"En mycket mycket mycket bra bok. Betyg 5."
Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige
"Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån
mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare."
Karin Rebas, Sydsvenskan
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127145061 -
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
Häftad bok. Svenska polisidrottsförlaget. 1 uppl. 2008. 233 sidor.
Mycket gott skick. Danskt band med invikta flikar.
När 17-åriga J. kliver av planet på Malmö flygplats väntar Alexandramannen på henne. Han har en röd ros i munnen. Det är "Alexandra" som via internet övertalat J. att resa till Atheer Al Suhairy. Han vill köpa sex. Efter läs mer … läs merInrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
Svenska polisidrottsförlaget 1 9789163318498 -
De förlorade barnen - Ett reportage
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2013. 230 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i nära nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127134324
- Titel
- De förlorade barnen
- Författare
- Jens Mikkelsen - Katia Wagner
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 230 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 162 x 235 mm Ryggbredd 19 mm
- Vikt
- 495 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?
Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. en beundransvärd bok
Per Olov Enquist, Expressen
I texten finns en närhet som bara kan uppstå ur respekt och tillit mellan intervjuperson och författare. Där är journalistduon idealisk. Fram växer ett starkt reportage från svenska småstäder
Lawen Mohtadi, Dagens Nyheter
Wagner och Mikkelsen har skrivit ett gediget reportage ... I boken får siffrorna kött, blod och namn Wagner och Mikkelsen har skrivit en uppfordrande bok. En bok som tvingar oss att se det vi valt att inte se. En bok som tvingar oss att bry oss. Därmed bär den med sig ett litet hopp om att barnens situation kan förändras.
Sam Sundberg, Svenska Dagbladet
Ett viktigt tidsdokument
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Mikkelsen och Wagner synliggör en grupp unga människor som mer än de flesta förtjänar vår uppmärksamhet.
Samuel Edquist, Aftonbladet
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning.
Maria Ripenberg, Upsala Nya Tidning
Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten
Mikkelsen och Wagner håller sig ifrån att skriva affekterat och avlivar istället fördomarna genom statistik. De förlorade barnen är samhällsjournalistik på både högsta och närmsta nivå. Ingen som läst den kan fortsätta att blunda.
Joel Sjöö, Borås tidning
Jag önskar den här boken, en av vårens angelägnaste, många läsare. Jag önskar att dess innehåll ska komma att diskuteras, vid köksbord såväl som i sammanträdesrum och vid polisens morgonmöten.
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
En av årets viktigaste böcker
Nerikes Allehanda
Ett stycke lika angelägen som upprörande journalistik. Wagner och Mikkelsen har gjort ett gediget researchjobb, men framför allt varit ute i verkligheten och träffat de unga flyktingarna och mängder av personer kring dem.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten
Även om det kan låta så är inte De förlorade barnen uteslutande en dyster bok, den ger otaliga exempel på att många gör sitt allra bästa för att hjälpa
Ola Wihlke, Norrbottens-Kuriren
Ett skrämmande och viktigt reportage
Eva Dandanelle, Smålandsposten
framför allt och här blir deras reportage som starkast låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
De förlorade barnen är en ögonöppnare
Yngve Sunesson, Hallands Nyheter
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Maria Carlsson, Arena
Vårens mest upprörande fackbok.
Ella Andrén, bloggen dagensbok.comJag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhetPer Olov Enquist, Expressen
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127134324 -
Pojkarna och de ensamma poliserna
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2017. 264 sidor.
Gott skick. Skyddsomslag i gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK- ISBN
- 9789127145061
- Titel
- Pojkarna och de ensamma poliserna
- Författare
- Wagner, Katia
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2017
- Omfång
- 264 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 140 x 215 mm Ryggbredd 22 mm
- Vikt
- 450 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- En dag är de där. Unga killar som lever på gatan och sover utomhus, mitt i Stockholm. Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins bestämmer sig för att lära känna pojkarna. Vilka är de? Varför har de hamnat här? En kort tid senare grips elvaåriga Amin på Malmö Central. Videon på det uppmärksammade vaktingripandet sprids över hela landet. Alla pratar om de utsatta pojkarna. Tills en dag då de plötsligt utmålas som ett hot mot Sverige.
Katia Wagner berättar om Amin och följer hans resa från ficktjuv i Paris till hans nya liv i en liten svensk stad. Hon följer på nära håll Christian och Mikael i deras polisarbete för att uppmärksamma pojkarnas situation.
Det här är en bok om en parallell värld med andra regler. Där människohandel, droger och kriminalitet är en del av livet. Det handlar om att överleva, och om vänskap och syskonkärlek.
Katia Wagner är undersökande journalist och författare. Hon har tidigare skrivit böckerna Alexandramannen, Addad på nätet och De förlorade barnen (med Jens Mikkelsen). Hon har bland annat belönats med Guldspaden och Wendelapriset för bästa sociala reportage.
"Genom att vara närvarande och lyssna lyckas Katia Wagner få dessa barn att kliva ur de gäng som på senare tid demoniserats bortom all sans och bli till rationella individer, med individers alla fel och brister, drömmar och uppväxthistorier. Det är en omistlig journalistisk gärning."
Sydsvenskan
"Det är en drabbande bok som Wagner har skrivit, som förhoppningsvis kan den leda till att mera resurser läggs på att hjälpa barnen. Wagners poäng är att gatpojkarna är både är offer och förövare - på samma gång. Och detta får inte glömmas bort: det handlar om barn, även om de begår brott."
Rasmus Landström, Arbetarbladet
"Det är välskrivet, taktfullt verklighetsnära och med balanserad medkänsla. Det är en omskakande text som väcker många frågor. De tragiska ödena är många men det ryms också välfunna ljusglimtar. Det är föredömligt väldokumenterat, med redovisning av olika myndighetshandlingar och annan skriftlig dokumentation. En stark reportagebok där två poliser, med alltför knappa resurser, gör storstilade insatser för att göra livet lite drägligare för svårt utsatta barn."
BTJ
Pressröster om De förlorade barnen, 2013
"Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. /…/ En beundransvärd bok."
Per Olov Enquist, Expressen
"Ett viktigt tidsdokument."
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Pressröster om Alexandramannen, 2008
"En mycket mycket mycket bra bok. Betyg 5."
Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige
"Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån
mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare."
Karin Rebas, Sydsvenskan
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127145061 -
Pojkarna och de ensamma poliserna
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2017. 264 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i nära nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127145061
- Titel
- Pojkarna och de ensamma poliserna
- Författare
- Wagner, Katia
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2017
- Omfång
- 264 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 140 x 215 mm Ryggbredd 22 mm
- Vikt
- 450 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- En dag är de där. Unga killar som lever på gatan och sover utomhus, mitt i Stockholm. Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins bestämmer sig för att lära känna pojkarna. Vilka är de? Varför har de hamnat här? En kort tid senare grips elvaåriga Amin på Malmö Central. Videon på det uppmärksammade vaktingripandet sprids över hela landet. Alla pratar om de utsatta pojkarna. Tills en dag då de plötsligt utmålas som ett hot mot Sverige.
Katia Wagner berättar om Amin och följer hans resa från ficktjuv i Paris till hans nya liv i en liten svensk stad. Hon följer på nära håll Christian och Mikael i deras polisarbete för att uppmärksamma pojkarnas situation.
Det här är en bok om en parallell värld med andra regler. Där människohandel, droger och kriminalitet är en del av livet. Det handlar om att överleva, och om vänskap och syskonkärlek.
Katia Wagner är undersökande journalist och författare. Hon har tidigare skrivit böckerna Alexandramannen, Addad på nätet och De förlorade barnen (med Jens Mikkelsen). Hon har bland annat belönats med Guldspaden och Wendelapriset för bästa sociala reportage.
"Genom att vara närvarande och lyssna lyckas Katia Wagner få dessa barn att kliva ur de gäng som på senare tid demoniserats bortom all sans och bli till rationella individer, med individers alla fel och brister, drömmar och uppväxthistorier. Det är en omistlig journalistisk gärning."
Sydsvenskan
"Det är en drabbande bok som Wagner har skrivit, som förhoppningsvis kan den leda till att mera resurser läggs på att hjälpa barnen. Wagners poäng är att gatpojkarna är både är offer och förövare - på samma gång. Och detta får inte glömmas bort: det handlar om barn, även om de begår brott."
Rasmus Landström, Arbetarbladet
"Det är välskrivet, taktfullt verklighetsnära och med balanserad medkänsla. Det är en omskakande text som väcker många frågor. De tragiska ödena är många men det ryms också välfunna ljusglimtar. Det är föredömligt väldokumenterat, med redovisning av olika myndighetshandlingar och annan skriftlig dokumentation. En stark reportagebok där två poliser, med alltför knappa resurser, gör storstilade insatser för att göra livet lite drägligare för svårt utsatta barn."
BTJ
Pressröster om De förlorade barnen, 2013
"Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. /…/ En beundransvärd bok."
Per Olov Enquist, Expressen
"Ett viktigt tidsdokument."
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Pressröster om Alexandramannen, 2008
"En mycket mycket mycket bra bok. Betyg 5."
Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige
"Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån
mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare."
Karin Rebas, Sydsvenskan
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127145061 -
De förlorade barnen : ett reportage
Inbunden bok.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Natur och Kultur, 2013. Förlagsband med skyddsomslag. Mycket gott skick. 230, [1] s. ISBN 978-91-27-13432-4.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127134324
- Titel
- De förlorade barnen
- Författare
- Jens Mikkelsen - Katia Wagner
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 230 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 162 x 235 mm Ryggbredd 19 mm
- Vikt
- 495 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?
Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. en beundransvärd bok
Per Olov Enquist, Expressen
I texten finns en närhet som bara kan uppstå ur respekt och tillit mellan intervjuperson och författare. Där är journalistduon idealisk. Fram växer ett starkt reportage från svenska småstäder
Lawen Mohtadi, Dagens Nyheter
Wagner och Mikkelsen har skrivit ett gediget reportage ... I boken får siffrorna kött, blod och namn Wagner och Mikkelsen har skrivit en uppfordrande bok. En bok som tvingar oss att se det vi valt att inte se. En bok som tvingar oss att bry oss. Därmed bär den med sig ett litet hopp om att barnens situation kan förändras.
Sam Sundberg, Svenska Dagbladet
Ett viktigt tidsdokument
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Mikkelsen och Wagner synliggör en grupp unga människor som mer än de flesta förtjänar vår uppmärksamhet.
Samuel Edquist, Aftonbladet
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning.
Maria Ripenberg, Upsala Nya Tidning
Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten
Mikkelsen och Wagner håller sig ifrån att skriva affekterat och avlivar istället fördomarna genom statistik. De förlorade barnen är samhällsjournalistik på både högsta och närmsta nivå. Ingen som läst den kan fortsätta att blunda.
Joel Sjöö, Borås tidning
Jag önskar den här boken, en av vårens angelägnaste, många läsare. Jag önskar att dess innehåll ska komma att diskuteras, vid köksbord såväl som i sammanträdesrum och vid polisens morgonmöten.
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
En av årets viktigaste böcker
Nerikes Allehanda
Ett stycke lika angelägen som upprörande journalistik. Wagner och Mikkelsen har gjort ett gediget researchjobb, men framför allt varit ute i verkligheten och träffat de unga flyktingarna och mängder av personer kring dem.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten
Även om det kan låta så är inte De förlorade barnen uteslutande en dyster bok, den ger otaliga exempel på att många gör sitt allra bästa för att hjälpa
Ola Wihlke, Norrbottens-Kuriren
Ett skrämmande och viktigt reportage
Eva Dandanelle, Smålandsposten
framför allt och här blir deras reportage som starkast låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
De förlorade barnen är en ögonöppnare
Yngve Sunesson, Hallands Nyheter
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Maria Carlsson, Arena
Vårens mest upprörande fackbok.
Ella Andrén, bloggen dagensbok.comJag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhetPer Olov Enquist, Expressen
9789127134324 -
De förlorade barnen
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 2013. 230 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127134324
- Titel
- De förlorade barnen
- Författare
- Jens Mikkelsen - Katia Wagner
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 230 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 162 x 235 mm Ryggbredd 19 mm
- Vikt
- 495 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?
Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. en beundransvärd bok
Per Olov Enquist, Expressen
I texten finns en närhet som bara kan uppstå ur respekt och tillit mellan intervjuperson och författare. Där är journalistduon idealisk. Fram växer ett starkt reportage från svenska småstäder
Lawen Mohtadi, Dagens Nyheter
Wagner och Mikkelsen har skrivit ett gediget reportage ... I boken får siffrorna kött, blod och namn Wagner och Mikkelsen har skrivit en uppfordrande bok. En bok som tvingar oss att se det vi valt att inte se. En bok som tvingar oss att bry oss. Därmed bär den med sig ett litet hopp om att barnens situation kan förändras.
Sam Sundberg, Svenska Dagbladet
Ett viktigt tidsdokument
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Mikkelsen och Wagner synliggör en grupp unga människor som mer än de flesta förtjänar vår uppmärksamhet.
Samuel Edquist, Aftonbladet
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning.
Maria Ripenberg, Upsala Nya Tidning
Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten
Mikkelsen och Wagner håller sig ifrån att skriva affekterat och avlivar istället fördomarna genom statistik. De förlorade barnen är samhällsjournalistik på både högsta och närmsta nivå. Ingen som läst den kan fortsätta att blunda.
Joel Sjöö, Borås tidning
Jag önskar den här boken, en av vårens angelägnaste, många läsare. Jag önskar att dess innehåll ska komma att diskuteras, vid köksbord såväl som i sammanträdesrum och vid polisens morgonmöten.
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
En av årets viktigaste böcker
Nerikes Allehanda
Ett stycke lika angelägen som upprörande journalistik. Wagner och Mikkelsen har gjort ett gediget researchjobb, men framför allt varit ute i verkligheten och träffat de unga flyktingarna och mängder av personer kring dem.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten
Även om det kan låta så är inte De förlorade barnen uteslutande en dyster bok, den ger otaliga exempel på att många gör sitt allra bästa för att hjälpa
Ola Wihlke, Norrbottens-Kuriren
Ett skrämmande och viktigt reportage
Eva Dandanelle, Smålandsposten
framför allt och här blir deras reportage som starkast låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
De förlorade barnen är en ögonöppnare
Yngve Sunesson, Hallands Nyheter
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Maria Carlsson, Arena
Vårens mest upprörande fackbok.
Ella Andrén, bloggen dagensbok.comJag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhetPer Olov Enquist, Expressen
Natur & Kultur Allmänlitteratur 9789127134324 -
De förlorade barnen
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 1 uppl. 2013. 230 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i mycket gott skick. När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma. De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn oc läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127134324
- Titel
- De förlorade barnen
- Författare
- Jens Mikkelsen - Katia Wagner
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 230 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 162 x 235 mm Ryggbredd 19 mm
- Vikt
- 495 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?
Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. en beundransvärd bok
Per Olov Enquist, Expressen
I texten finns en närhet som bara kan uppstå ur respekt och tillit mellan intervjuperson och författare. Där är journalistduon idealisk. Fram växer ett starkt reportage från svenska småstäder
Lawen Mohtadi, Dagens Nyheter
Wagner och Mikkelsen har skrivit ett gediget reportage ... I boken får siffrorna kött, blod och namn Wagner och Mikkelsen har skrivit en uppfordrande bok. En bok som tvingar oss att se det vi valt att inte se. En bok som tvingar oss att bry oss. Därmed bär den med sig ett litet hopp om att barnens situation kan förändras.
Sam Sundberg, Svenska Dagbladet
Ett viktigt tidsdokument
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Mikkelsen och Wagner synliggör en grupp unga människor som mer än de flesta förtjänar vår uppmärksamhet.
Samuel Edquist, Aftonbladet
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning.
Maria Ripenberg, Upsala Nya Tidning
Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten
Mikkelsen och Wagner håller sig ifrån att skriva affekterat och avlivar istället fördomarna genom statistik. De förlorade barnen är samhällsjournalistik på både högsta och närmsta nivå. Ingen som läst den kan fortsätta att blunda.
Joel Sjöö, Borås tidning
Jag önskar den här boken, en av vårens angelägnaste, många läsare. Jag önskar att dess innehåll ska komma att diskuteras, vid köksbord såväl som i sammanträdesrum och vid polisens morgonmöten.
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
En av årets viktigaste böcker
Nerikes Allehanda
Ett stycke lika angelägen som upprörande journalistik. Wagner och Mikkelsen har gjort ett gediget researchjobb, men framför allt varit ute i verkligheten och träffat de unga flyktingarna och mängder av personer kring dem.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten
Även om det kan låta så är inte De förlorade barnen uteslutande en dyster bok, den ger otaliga exempel på att många gör sitt allra bästa för att hjälpa
Ola Wihlke, Norrbottens-Kuriren
Ett skrämmande och viktigt reportage
Eva Dandanelle, Smålandsposten
framför allt och här blir deras reportage som starkast låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
De förlorade barnen är en ögonöppnare
Yngve Sunesson, Hallands Nyheter
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Maria Carlsson, Arena
Vårens mest upprörande fackbok.
Ella Andrén, bloggen dagensbok.comJag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhetPer Olov Enquist, Expressen
Natur & Kultur Allmänlitteratur 1 9789127134324 -
Pojkarna och de ensamma poliserna
Inbunden bok. Natur & Kultur Allmänlitteratur. 2017. 264 sidor.
Nyskick. Förlagsny.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127145061
- Titel
- Pojkarna och de ensamma poliserna
- Författare
- Wagner, Katia
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2017
- Omfång
- 264 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 140 x 215 mm Ryggbredd 22 mm
- Vikt
- 450 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- En dag är de där. Unga killar som lever på gatan och sover utomhus, mitt i Stockholm. Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins bestämmer sig för att lära känna pojkarna. Vilka är de? Varför har de hamnat här? En kort tid senare grips elvaåriga Amin på Malmö Central. Videon på det uppmärksammade vaktingripandet sprids över hela landet. Alla pratar om de utsatta pojkarna. Tills en dag då de plötsligt utmålas som ett hot mot Sverige.
Katia Wagner berättar om Amin och följer hans resa från ficktjuv i Paris till hans nya liv i en liten svensk stad. Hon följer på nära håll Christian och Mikael i deras polisarbete för att uppmärksamma pojkarnas situation.
Det här är en bok om en parallell värld med andra regler. Där människohandel, droger och kriminalitet är en del av livet. Det handlar om att överleva, och om vänskap och syskonkärlek.
Katia Wagner är undersökande journalist och författare. Hon har tidigare skrivit böckerna Alexandramannen, Addad på nätet och De förlorade barnen (med Jens Mikkelsen). Hon har bland annat belönats med Guldspaden och Wendelapriset för bästa sociala reportage.
"Genom att vara närvarande och lyssna lyckas Katia Wagner få dessa barn att kliva ur de gäng som på senare tid demoniserats bortom all sans och bli till rationella individer, med individers alla fel och brister, drömmar och uppväxthistorier. Det är en omistlig journalistisk gärning."
Sydsvenskan
"Det är en drabbande bok som Wagner har skrivit, som förhoppningsvis kan den leda till att mera resurser läggs på att hjälpa barnen. Wagners poäng är att gatpojkarna är både är offer och förövare - på samma gång. Och detta får inte glömmas bort: det handlar om barn, även om de begår brott."
Rasmus Landström, Arbetarbladet
"Det är välskrivet, taktfullt verklighetsnära och med balanserad medkänsla. Det är en omskakande text som väcker många frågor. De tragiska ödena är många men det ryms också välfunna ljusglimtar. Det är föredömligt väldokumenterat, med redovisning av olika myndighetshandlingar och annan skriftlig dokumentation. En stark reportagebok där två poliser, med alltför knappa resurser, gör storstilade insatser för att göra livet lite drägligare för svårt utsatta barn."
BTJ
Pressröster om De förlorade barnen, 2013
"Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. /…/ En beundransvärd bok."
Per Olov Enquist, Expressen
"Ett viktigt tidsdokument."
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Pressröster om Alexandramannen, 2008
"En mycket mycket mycket bra bok. Betyg 5."
Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige
"Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån
mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare."
Karin Rebas, Sydsvenskan
Natur & Kultur Allmänlitteratur 9789127145061 -
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
-
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
Förlag Veinco, 2008, 234 sid. Häftad, danskt band. Fint skick, något kantstött.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
9789163318498 -
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
Häftad bok. Svenska polisidrottsförlaget. Första uppl. 2008. 233 sidor.
Mycket gott skick. AB Weinco. Första uppl. 2008. 234 s. Häftad. Limhäftad. 20x14cm. 300 gram. Mycket gott skick. Skyddsomslag saknas. Flexipärm.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
Svenska polisidrottsförlaget Första 9789163318498 -
Alexandramannen. Vår tids största nätsexhärva
Bokförlaget Atlas. Ny uppl. 2009 i pocket. 224 s. 17,9x11cm. 121 gram.
Nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789173893572
- Titel
- Alexandramannen : vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Bokförlaget Atlas
- Utgivningsår
- 2009
- Omfång
- 224 sidor
- Bandtyp
- Mått
- 110 x 178 mm Ryggbredd 14 mm
- Vikt
- 124 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När 17-åriga J. kliver av planet på Malmö flygplats väntar Alexandramannen på henne. Han har en röd ros i munnen. Det är Alexandra som via internet övertalat J. att resa till Atheer Al Suhairy. Han vill köpa sex. Efteråt tycker han att helgen varit perfekt. Hon beskriver den som en mardröm.
I april 2007 dömdes 31-årige Atheer Al Suhairy mot sitt nekande i Sveriges hittills största nätsexhärva. Han fick tio års fängelse för sexbrott mot närmare femtio unga tjejer och för att ha använt täcknamnet Alexandra på internet.
I boken Alexandramannen ger han sin version av det som hänt. Det gör också J. och ytterligare fem unga tjejer. De berättar om timslånga chattar på nätet med Alexandra, om sexträffar med Atheer Al Suhairy och om ett samhälle och en vuxenvärld som svikit totalt.
Den är fullständigt gastkramande, en helt enorm berättelse i all sin jävlighet.
Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan, på sin blogg.
Det bästa Wagner gjort är att intervjua Alexandramannen själv. När stora delar av tidningsvärlden tycks leva av att parasitera på våldtäktsoffrens berättelser tar hon diskussionen dit den hör hemma: hos förövaren. Den här boken är en bomb.
DN, Kajsa Ekis Ekman
Katia Wagners bok beskriver en kultur fientligt inställd till unga flickor. Alla svenska politiker borde läsa den.
Katrine Kielos, Expressen
Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare.
Karin Rebas, Sydsvenskan
Alexandramannen är undersökande och grävande journalistisk när den är som bäst.
Västerbottenkuriren. Oskar Forsgren
Det är en mycket mycket mycket bra bok. Betyg 5.
Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige
9789173893572 -
DE FÖRLORADE BARNEN. Ett reportage
Inbunden bok. Natur och Kultur. 2013. 231 s. Inbunden. 24x16cm. 470 gram.
Mycket gott skick. Skyddsomslag finns i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789127134324
- Titel
- De förlorade barnen
- Författare
- Jens Mikkelsen - Katia Wagner
- Förlag
- Natur & Kultur Allmänlitteratur
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 230 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 162 x 235 mm Ryggbredd 19 mm
- Vikt
- 495 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?
Jag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhet. en beundransvärd bok
Per Olov Enquist, Expressen
I texten finns en närhet som bara kan uppstå ur respekt och tillit mellan intervjuperson och författare. Där är journalistduon idealisk. Fram växer ett starkt reportage från svenska småstäder
Lawen Mohtadi, Dagens Nyheter
Wagner och Mikkelsen har skrivit ett gediget reportage ... I boken får siffrorna kött, blod och namn Wagner och Mikkelsen har skrivit en uppfordrande bok. En bok som tvingar oss att se det vi valt att inte se. En bok som tvingar oss att bry oss. Därmed bär den med sig ett litet hopp om att barnens situation kan förändras.
Sam Sundberg, Svenska Dagbladet
Ett viktigt tidsdokument
Ingalill Mosander, Aftonbladet
Mikkelsen och Wagner synliggör en grupp unga människor som mer än de flesta förtjänar vår uppmärksamhet.
Samuel Edquist, Aftonbladet
Mikkelsens och Wagners bok är i sin välskrivna saklighet, sin grundliga research, sina inkännande fallstudier och sin adekvata kartläggning en måsteläsning.
Maria Ripenberg, Upsala Nya Tidning
Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten
Mikkelsen och Wagner håller sig ifrån att skriva affekterat och avlivar istället fördomarna genom statistik. De förlorade barnen är samhällsjournalistik på både högsta och närmsta nivå. Ingen som läst den kan fortsätta att blunda.
Joel Sjöö, Borås tidning
Jag önskar den här boken, en av vårens angelägnaste, många läsare. Jag önskar att dess innehåll ska komma att diskuteras, vid köksbord såväl som i sammanträdesrum och vid polisens morgonmöten.
Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten
En av årets viktigaste böcker
Nerikes Allehanda
Ett stycke lika angelägen som upprörande journalistik. Wagner och Mikkelsen har gjort ett gediget researchjobb, men framför allt varit ute i verkligheten och träffat de unga flyktingarna och mängder av personer kring dem.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten
Även om det kan låta så är inte De förlorade barnen uteslutande en dyster bok, den ger otaliga exempel på att många gör sitt allra bästa för att hjälpa
Ola Wihlke, Norrbottens-Kuriren
Ett skrämmande och viktigt reportage
Eva Dandanelle, Smålandsposten
framför allt och här blir deras reportage som starkast låter de flyktingungdomarna själva komma till tals, i all deras skörhet och tapperhet.
Johan Wilhelmsson, Norrköpings Tidningar
De förlorade barnen är en ögonöppnare
Yngve Sunesson, Hallands Nyheter
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Maria Carlsson, Arena
Vårens mest upprörande fackbok.
Ella Andrén, bloggen dagensbok.comJag ska medge att jag två gånger, men med plågsam osäkerhet, läst denna angelägna bok. Först med stark upprördhet. Sedan, för att hitta lösningar, med något som liknar uppgivenhetPer Olov Enquist, Expressen
9789127134324 -
MEDIA i fokus Nummer 1 2006 Goda nyheter Bra...
Utgiven på Atlas & Media 2006. 234 sidor. Pocketbok i format 11x18 cm vikt 135 gram exkl.emballage.
Nära nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789173892063
- Titel
- Goda nyheter 2005 : bra journalistik från svenska medier 2005
- Författare
- Annina Rabe
- Förlag
- Bokförlaget Atlas
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 234 sidor
- Bandtyp
- Mått
- 110 x 178 mm Ryggbredd 14 mm
- Vikt
- 135 g
- Språk
- Svenska
9789173892063 -
ALEXANDRAMANNEN - En berättelse om vår tids s...
Förlag Weinco, 2008. Häftad, mjuka pärmar med flikar. 234 sid. Format 20*14,5 cm. I fint skick. Vikt 350 g.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
9789163318498 -
Alexandramannen - En berättelse om vår tids s...
När 17-åriga J. kliver av planet på Malmö flygplats väntar Alexandramannen på henne. Han har en röd ros i munnen. Det är "Alexandra" som via internet övertalat J. att resa till Atheer Al Suhairy. Han vill köpa sex. Efteråt tycker han att helgen varit perf läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
9789163318498 -
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
2008, danskt band i rakt och rent presentskick utan namn eller slitage
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
-
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
2008, originalomslag, rak och ren även om de sista sidorna är något "buckliga"
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
-
Alexandramannen. En berättelse om vår tids st...
Bergström & Co. 2008. Häftad med vikpärm, 234 sidor.
Mycket gott skick. När 17-åriga J. kliver av planet på Malmö flygplats väntar Alexandramannen på henne. Han har en röd ros i munnen. Det är Alexandra som via internet övertalat J. att resa till Atheer Al Suhairy. Han vill köpa sex. Efteråt tycker han att helgen varit perfe läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
9789163318498 -
Alexandramannen : en berättelse om vår tids s...
Häftad bok.
Nyskick. Skyddsomslag saknas. Häftad, 234 sidor. Weinco (2008). Nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789163318498
- Titel
- Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva
- Författare
- Katia Wagner
- Förlag
- Svenska polisidrottsförlaget
- Utgivningsår
- 2008
- Omfång
- 233 sidor
- Bandtyp
- Danskt band
- Mått
- 142 x 200 mm Ryggbredd 17 mm
- Vikt
- 342 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- Alexandramannen är en bok som gör ont. Den berättar om unga tjejers verklighet och visar på den enorma sårbarheten och utsattheten de lever med.
(Ur förord av Martin Jönsson,
medieanalytiker och chef för Svenska Dagbladet Näringsliv)
Det var konstigt att svara på frågor som vad är ett samlag? och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär
(P. om rättsprocessen)
Jag såg för första gången i mitt liv någon sitta på en parkbänk och hångla med en tjej. Jag tänkte: var har jag hamnat någonstans? Jag fick illusionen att här i Sverige är det bara att gå runt och pippa var man vill. Här verkade inte finnas några som helst tabun.
(Atheer Al Suhairy om mötet med det svenska samhället)
Jag trodde det skulle vara som i Pretty Woman
(Tjej om varför hon träffat och mot betalning haft sex med Atheer Al Suhairy)
Att de unga tjejerna genomgått flera polisförhör utan biträde av jurist, att de fått ett målsägandebiträde först i anslutning till huvudförhandlingen och att en enda jurist förordnats för över tjugo tjejer är en verklig rättsskandal. Ansvaret ligger på polis, åklagare och domstol.
(Ur slutord av Claes Borgström,
advokat och jämställdhetsombudsman mellan åren 2000 och 2007)
15 mars 2005
Klockan är strax före sju på morgonen den 15 mars 2005 när Atheer Al Suhairy vaknar av att uniformerade poliser stormar in i hans lägenhet. De ställer sig runt hans säng med dragna vapen. Han tänker att det nog är ett skämt, tills poliserna drar ner honom på golvet och handfängslar honom. Han ska till polishuset, säger de. I ett annat rum ligger Atheer Al Suhairys kompanjon och sover. Även han rycks upp ur sängen. De båda förs till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Atheer Al Suhairy är misstänkt, kompanjonen ska höras upplysningsvis. I drygt sex veckor har polisens utredare kartlagt Atheer Al Suhairy och hans liv sedan han blivit polisanmäld för våldtäkt den 28 januari. Anmälarna är tretton och fjorton år gamla. Polisens kartläggning visar att Atheer Al Suhairy just startat ett internetkafé på Östra Förstadsgatan i Malmö tillsammans med sin inneboende kompanjon och att han har ett dataföretag med kontor på Norra Vallgatan. Samma morgon som gripandet sker, gör uppemot tio polismän husrannsakan på de olika adresserna, liksom i hans bostad på Lugna Gatan och i de två bilar som tillhör det tredje företaget Al Suhairy är inblandad i, IT-ambulansen. Polisen tar i beslag bland annat ett antal datorer som tillhör Al Suhairy, hans kompanjon samt företagen de driver tillsammans, samt mobil-telefoner, post-it-lappar med tjejnamn och telefonnummer, en dildo, en vibrator och ytterligare några sexleksaker. En dryg timme efter gripandet sitter Atheer Al Suhairy i ett förhörsrum med kriminalinspektör Kjell-Åke Wendt från Malmöpolisens familjevåldsrotel på andra sidan bordet. Med på förhöret är också en åklagare.
Den misstänkte tyckte det var okej att vi höll det första förhöret utan advokat, säger Kjell-Åke Wendt.
Kriminalinspektören redogör under förhöret för anklagelserna som riktas mot Al Suhairy; att han ska ha förgripit sig på den fjortonåriga flickan när de varit på hans kontor vid ett tillfälle i november 2004, samt tvingat den trettonåriga tjejen till samlag i sin bostad på Lugna Gatan den 17 december. Förhöret pågår i 35 minuter. Den misstänkte nekar till alla anklagelser.
J.
När vi kom hem satt vi i köket tror jag. Han började diskutera hur mycket sex vi skulle ha. Vad jag skulle göra och vad han skulle betala. Det kändes helt jävla sjukt att sitta och snacka om att ta betalt. Så här gör en hora, de tar betalt för sex tänkte jag. Jag ville inte göra någonting överhuvudtaget, men jag hade ändå åkt ner så nåt var jag ju tvungen till, det kände jag verkligen. Han tjatade och tjatade och tjatade och tjatade. Han la fram att jag inte skulle få betalt om jag inte gjorde det han ville. Han var helt besatt av analsex. Han ville ta bilder på oss när vi hade analsex och för att övertala mig visade han mig på sin dator en massa andra tjejer som ställt upp på det. Han sa att han bara skulle stoppa in den lite, typ en centimeter, och sluta om det gjorde ont. Han hade hur många mappar som helst i datorn med såna bilder på andra tjejer. Hela hans jävla dator var full av analsex. Jag sa aldrig i livet, men då sa han betyder det aldrig aldrig i livet, eller betyder det kanske aldrig i livet. Vi satt där i kanske 40 minuter och bara pratade om det hela tiden. Vi tittade lite på tv och sen gick vi och lade oss. Jag låg på vänster sida i sängen. Han började kramas och försökte få igång mig, vi hade sex en gång, sen låtsades jag sova. På morgonen kilade han iväg till jobbet en stund, han stack vid åtta och kom tillbaka vid tolv. Jag låg i sängen och stirrade rakt upp i taket, ville bara att timmarna skulle gå så jag fick åka hem igen.
/ /
Den kvällen ville jag gå ut och äta och vara ute bland folk. Tanken var att jag inte ville vara ensam hemma med honom. Men det sa han strängt nej till. Han lagade kyckling med currysås. Han hade en massa alkohol också, jag drog i mig en hel massa. Sen började han tjata igen och då var det sex eller inga pengar. Nu ville han bestämma hur många gånger vi skulle ha sex. Den här diskussionen hade vi före maten. Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han i mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad. På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont. Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig.
CEOP Centre
Redan i slutet av 1990-talet kom Jim Gamble första gången i kontakt med vuxna som använder internet för att utnyttja barn och ungdomar i sexuellt syfte. Han är högsta chefen för CEOP Centre, Child Exploitation Online Protection, i Storbritannien och en av de ledande auktoriteterna i Europa i kampen för att skydda barn på nätet. I centret arbetar personal från polisen, sociala sektorn, it-industrin och barnrättsorganisationer. Storbritannien är ett av de länder i världen som kommit längst i sitt arbete mot grooming. 2003 infördes en ny lagstiftning mot företeelsen. Minst lika viktig var starten av CEOP Centre som fram tills nu utbildat närmare en miljon skolbarn i hur de ska skydda sig på nätet.
/ /
Ingen skulle tolerera att en vuxen man går fram till en tonårig tjej på gatan och säger åt henne att lyfta på tröjan för att han vill titta på hennes bröst. Och det vi inte tillåter i den verkliga världen ska vi inte heller tolerera i den virtuella, säger Jim Gamble.
/ /
CEOP Centre har en hel avdelning som bara arbetar med utbildningsprogram. Hannah Bricks har varit med från början. Här berättar hon om arbetet:
/ /
När vi började vår verksamhet inriktade vi oss i första hand på barn och ungdomar med våra utbildningsprogram. Men ju mer vi arbetar med detta, desto mer medvetna blir vi om vikten av att lära föräldrar och vuxna. Glappet mellan vad de unga gör på nätet och vad föräldrar och andra vuxna känner till är gigantiskt. Vi ser en rädsla hos många vuxna att ta till sig och lära sig ny teknik och att förstå det sociala liv som pågår på internet. Vi ser också att de är generade över sin okunskap. De vill inte känna sig dumma inför sina barn eller elever. Därför har vi delvis ändrat inriktning och vänder oss nu i lika stor utsträckning till vuxna. Vi lotsar dem genom chattrum och mötesplatser, visar de mest populära sajterna och hur de fungerar. Vi vill att vuxna ska engagera sig och lära sig vad de unga gör på internet för att kunna ledsaga. Barnen har datorer på sina egna rum och föräldrarna tror att de sitter där och läser läxor och är trygga. De är ju inte ute och springer. I själva verket kanske barnet sitter vid sin dator klockan två, tre på morgonen, pratar med främmande människor och har startat sin webbkamera. Vi vänder oss därför till föräldrar i ett samarbete med en organisation som heter Childnet International. Där får föräldrar baskunskaper. Vi arrangerar föräldrakvällar i skolor i samband med att vi träffat eleverna där vi går igenom internet. Det är svårt att nå föräldrar. För många är det självklart att kommunicera med skolan så länge barnen är små, men när eleverna kommer upp i högre klasser avtar föräldrars kontakt med lärarna och skolan. Vi visar våra filmer för de vuxna. Det tar hårt på många när de inser vilka risker deras barn utsätts för. Många blir väldigt omskakade. De som håller i informationsträffarna måste därför vara utbildade av vår personal så att de har relevant information och bakgrundskunskaper. De måste vara rustade för starka reaktioner. Många skolor tar kontakt med oss, lärare är angelägna om att kunna stötta sina elever. Det kan till exempel dyka upp problem mellan elever som kanske startat på en särskild sajt och så vet inte skolpersonalen hur den ska tackla det. Då ringer de oss och ber oss komma. Vi söker också upp socialarbetare. De kommer ofta nära barn och ungdomar men saknar liksom andra vuxna vetskap om vad som försiggår på nätet. Men så fort de inser vidden av vad som pågår är de oerhört angelägna och vill verkligen engagera sig och lära sig för att stötta barnen. Även polishögskolorna har fått besök från oss. Grooming ingår inte i deras grundutbildning än, jag vet faktiskt inte varför. Jag anser att det borde göra det. Självklart måste poliser ha kunskaper om detta.
KATIA WAGNER
Katia Wagner är journalist på Sydsvenskan i Malmö, där hon jobbar sedan 1995. Hon har varit nyhetsreporter och lokalredaktör. Idag arbetar hon med längre reportage och fördjupningar med fokus på människor i utsatta situationer. Genom att låta reportagearbetet ta tid kommer Katia Wagner ofta dem hon intervjuar nära. Flera sådana reportage har valts ut till antologin Goda Nyheter som samlat bra journalistik. Bland annat har hon skrivit om Claes Schmidt, nöjesprofil i Malmö som är transvestit och som när han är ombytt kallar sig för Sara Lund. Under några veckor följde Katia Wagner Claes/Sara för att kunna berätta om hur livet och vardagen fungerade. Ett annat uppmärksammat reportage handlade om Berny Pålsson, den unga författarinnan med kroniska psykoser som skar sig själv, och om den subkultur som spred sig bland unga tjejen med Berny Pålson som ikon. Under några år i mitten av 2000-talet var Katia Wagner engagerad i fortbildning av gambiska journalister. Hon bodde i det västafrikanska landet med sina barn över vintern 2005/2006 då hon på uppdrag av en gambisk tidning jobbade som reportercoach. Boken Alexandramannen är hennes första bok.
9789163318498
Your country and preferred language.
Select your country Select languageDenna webbplats använder cookies för att säkerställa att du får den bästa upplevelsen.
Stäng
Välkommen till Sveriges största bokhandel
Här finns så gott som allt som givits ut på den svenska bokmarknaden under de senaste hundra åren.
- Handla mot faktura och öppet köp i 21 dagar
- Oavsett vikt och antal artiklar handlar du till enhetsfrakt från samma säljare i samma kundvagn
Alexandramannen : en berättelse om vår tids största nätsexhärva Katia Wagner Häftad. Svenska polisidrottsförlaget 14 ex från 14 SEK
Pojkarna och de ensamma poliserna Wagner, Katia Inbunden. Natur & Kultur Allmänlitteratur 13 ex från 55 SEK
De förlorade barnen Jens Mikkelsen - Katia Wagner Inbunden. Natur & Kultur Allmänlitteratur 14 ex från 30 SEK
Alexandramannen : vår tids största nätsexhärva Katia Wagner Pocket. 2009. Bokförlaget Atlas 5 ex från 15 SEK
Goda nyheter 2005 : bra journalistik från svenska medier 2005 Annina Rabe Pocket. Bokförlaget Atlas 5 ex från 29 SEK