Före livet fanns berget.
Berget är våra föräldrar.
Av stjärnstoff bildades mineraler som sedan maldes ner och förenades i vatten och blev till barnen som blev vi i en astronomisk åsknatt före den biologiska tiden.
Vi är bergjättarnas barn. Stenar är våra förfäder.

Siv Dahlin har hoppat in som kokerska på en konferensanläggning i Bergslagen där en filminspelning går av stapeln. Siv arbetar både bittida och sent samtidigt som hon inte kan undgå att lägga märke till gästernas beteenden. Förutom filmteamet finns där en kurs i kristallterapi, en kamratstödjarkurs för folk med missbruksproblem samt ett gäng unga och äventyrliga gruvdykare.
En ung kvinna har drunknat i en panikattack i samband med dykning i en gruva och nu hittar man de mänskliga kvarlevor som sannolikt skrämde ihjäl henne.
Siv är sin vana trogen observant och inkännande.
Den herrskapsfamilj som bodde på herrgården tills denna blev en hotellanläggning är ännu i högsta grad närvarande. Att gamla frun dör är inte så konstigt, det tycker ingen utom Siv.
Men att det ska bli värre anar inte heller hon. För Siv har egna problem, hon är kär men i fel person. När den åtrådde plötsligt försvinner vågar hon inte visa sin oro, är det något som har hänt honom? Nej, säger hennes hjärna, det är i städerna det händer. Men hennes hjärta signalerar något annat. Vem leker Vita frun på nätterna? Varför är sminkösen i själva verket någon annan och hur farlig är den stalkler som förföljer den kvinnliga huvudrollsinnehavaren?
Vad döljer sig i de gamla gruvorna, i de många milen underjordiska gångarna?

Ni ska vara kvar härnere, här i berget, här hos mig. Ni ska dela kölden, urkylan ska ni ta över. Ni ska stanna. För att jag vill det. Ni ska vara här, där tiden inte längre finns.
I världen utan ljus, hos den dom kallar gruvfrun. I droppandets och bergets sång.
I tystnaden hos mig.