Före andra världskriget var antisemitismen relativt accepterad i svenskt kulturliv. I filmer, böcker och i tidningar förekom traditionella stereotyper, där judarna framställdes som giriga, ohederliga och farliga. Konsekvenserna av Förintelsen leder dock i Sverige som i andra västländer till att judefientlighet diskrediteras och tabubeläggs. Samtidigt idealiseras den nya staten Israel. Även om mordet på Folke Bernadotte, 1948, väcker den uråldriga anklagelsen om Kristusmord så hålls antisemitismen tillbaka på 50-talet. Tabubeläggningen bryts dock gradvis ner och en folkligt och kulturellt förankrad antisemitism ges åter utrymme i svenska massmedier. Efter Junikriget 1967 föds inom den radikala vänstern en militant antisionism som kräver statens Israels upphävande. Sionismen beskrivs som en judisk-kapitalistisk konspiration. Israels invasion i Libanon 1982 ses som ett uttryck för gammaltestamentlig mordiskhet och liknas vid nazisternas folkmord, inte bara i insändarspalterna utan även på ledarplats och i nyhetsrapporteringen. Vid början av 1980-talet försvarar så en rad svenska intellektuella den s.k. historierevisionism som förnekar Förintelsen. Det svenska antisemitiska idéarvet bröts inte av 1945. Inte heller har den varit isolerad till den nazistiska scenen. Henrik Bachners genomgång av efterkrigstidens pressdebatt demonstrerar hur traditionella föreställningar om judisk ondska, makt och sammansvärjningar kontinuerligt vävs in i debatten om staten Israel och Mellanösternkonflikten. Han visar hur antisemitismen är intimt förbunden med vår gemensamma kultur och tankevärld. Återkomsten tvingar oss att ompröva bilden av svensk nutidshistoria. I ett nyskrivet efterord diskuteras antisemitismens roll i svensk Mellanösterndebatt efter år 2000.