För vardag och helg
Om vävning och tradition i gamla tider
Siv Jägerung

Hon hette Anna och var så kallad hemmadotter. Varje vår när Clivian blommade bjöd hon in grannarna på kaffe och dopp och visade de tyger och dukar hon vävt under vintern. Fruarna beundrade hennes vackra vävnader och gick hem och försökte göra likadana. Det lyckades kanske inte riktigt och så skapades det nya mönster.
I många fall var det just så som nya mönster kom till. Kvinnorna gick till varandra, tittade på varandras vävnader och tog efter det de tyckte var vackert. Eller också tog de en idé här och en annan där och gjorde något helt nytt. Och ofta skapade de vävnader som vi idag inte förstår hur de kunde framställa på sina enkla vävstolar. Deras mönster och färgsättningar är fantastiska. Klart är att de hade en mycket stor kunskap, en kunskap som delvis gått förlorad.
Idag väver vi för att vi vill föra traditionen vidare, för att det hemvävda är vackert och för att vi tycker om att skapa. Då vävde de för att det var nödvändigt. Döttrarna lärde sig konsten av sina mödrar och förde den vidare till sina döttrar. För vävningen var helt förbehållen kvinnorna och den var statusfylld. Den kvinna som gjorde fina vävnader var en duktig och respekterad husmor. Hur man såg på vävningen kan vi ana när vi tar del av Christina Rådbergs handskrivna vävbok från 1890. Christina har i boken skrivit ner mönster och instruktioner som hon fått vid en vävkurs. På bokens första blad förbinder hon sig att inte lära ut den kunskap hon förvärvar till andra än egna döttrar. Böterna för löftesbrott är 200 kronor.
De kvinnor som hade vävstolen i köket vävde till fram emot julen, sedan klipptes väven ner och vävstolen flyttades ut. Den fick inte stå i köket över helgen. Pigorna skulle väva så fort de fick en stund över men när det närmade sig jul, och de var färdiga med allt till huset, kunde de få en liten julklapp. Av garnerna som blivit över fick de då väva till sin egen hemgift. Vävningen skulle ske på fritiden, det vill säga på kvällar och nätter.
Vi har nämnt Anna som varje vår samlade sina grannar och visade dem allt hon vävt under vintern. En hemmadotter var en flicka som istället för att tjäna piga eller gifta sig stannade hemma och tog hand om sina föräldrar så länge de levde. Det var nog inte alltid flickans eget val, det hände att föräldrarna krävde att en av döttrarna skulle hjälpa dem på deras ålderdom. För att tjäna lite egna slantar vävde en del av dem till försäljning. Till exempel vävde en hemmadotter i Dingelvik damastdukar på beställning. Det fortsatte hon med också sedan föräldrarna hade gått bort. Att väva var det enda hon verkligen hade fått lära sig och något måste hon leva av.

Tvättpåse, kragpåse
En mycket välgjord och vackert broderad tvättpåse kommer från gården Koderöd, en liten gård bland de bohuslänska bergknallarna. Ägarens mormor Alma har vävt och broderat tvättpåsen. Den är från 1800-talet och materialet i varp och inslag är lingarn som framställts på den egna gården. På påsen är broderat ”Tvätt” samt röda och gröna blomrankor och blommor i plattsöm. Med tanke på att de var sju personer i familjen är inte tvättpåsen särskilt stor; 62 cm lång och 32 cm bred.
Alma har också efterlämnat en påse för förvaring av löskragar. Hennes man var hjärtsjuk och kunde inte arbeta på gården, den fick Alma och barnen sköta. ”Morfar var istället skrivare på auktioner och han var tvungen att vara snyggt klädd och ha löskrage på auktionerna”, berättar dotterdottern Harriet. Kragarna förvarades i påsen som är 25 cm hög, 49 cm i omkrets och har rund botten för att passa till kragarna. Påsen är helt i lin, har ett vackert vitbroderi och är mycket välgjord.

Färdskärp
Från Holms socken kommer ett 84 cm långt och 9 cm brett band. Från början var bandet ungefär dubbelt så långt. Bandet användes på 1860-talet utanpå en handvävd rock av vadmal. Det kallades för färdskärp och höll ihop rocken som saknade knappar.
Färdskärpet användes på sin tid av Johannes och är vävt av hans hustru Sofia, född 1837. Tekniken är tuskaft och materialet i varp och inslag är lingarn eller hampa. Det är broderat med ullgarn i flera färger och kantat med en tvinnad snodd.

Fjäderhåll
Från Bolstad kommer en bit av ett fjäderhåll. Det inköptes 1932 på auktion efter Olov och hans hustru Sara. Det är minst 100 år gammalt. Fjäderhållet användes i kuddar/madrasser, exakt hur vet vi inte.

Spannmålssäckar
Två spannmålssäckar har inventerats. I säckarna transporterade bonden sitt spannmål till kvarnen. Säckarna var märkta med märkbläck för att de inte skulle bli ihopblandade. En säck är märkt ”Aug. Johansson, Mörlanda N” samt ”15/1 1915”. Den är vävd i oliksidig spetskypert med varp och inslag i lingarn av sämre kvalitet, handsydd och mycket välgjord.
Den andra säcken är ett av de få inventerade objekt som är vävda i treskaftkypert. Materialet är dåligt bearbetat lingarn. Säcken har tillhört ägarens morfars far och är märkt ”NEIS Solberg nr 7”. Bokstäverna står för Nils Emil i Solberg, det var ju under det namnet han var känd. Säcken är 113 cm lång och 76 cm bred och var nog ganska tung när den var full med spannmål.

Hästfiltar, slädfällar
Hästen skulle ju också ha något värmande över ryggen och ibland kunde hästfiltarna vara mycket vackra. En bit av en hästfilt är vävd i rosengång i färgerna gult, brunt och rött. Den kan vara vävd i slutet av 1880-talet. Materialet i inslag är nöthår blandat med dålig ull, och det är intressant att se det myckna arbete som har lagts ner för att göra filten så vacker som möjligt. Även här handlade det om att kunna visa upp det fina man hade, man ville ha en fin hästfilt att kasta över hästen medan husfolket var i kyrkan. Men naturligtvis fanns det även hästfiltar för vardagsbruk, en sådan filt har också inventerats.
En slädfäll, vävd i liksidig kypert, 197 x 146 cm och kommer ursprungligen från Ör. Materialet är ullgarn från bruna får, antagligen hemspunnet, och baksidan är fodrad med bruna fårskinn i olika storlekar. Troligen kommer skinnen från finullsfår. Inne i fällen finns ett grovt tyg och den är dekorerad med tofsar av rött och blått ullgarn. ”När jag var barn hade vi fällen i släden när vi åkte till kyrkan”, berättar ägaren. På 1970-talet användes fällen som bilsätesvärmare.

Brudtäcke
Den äldsta vävnaden som inventerats är ett brudtäcke i kypert, märkt med årtalet 1750 och initialerna BOS och BED, där S och D står för –son respektive –dotter i brudparets efternamn. Det förstnämnda är alltså brudgummens initialer och det andra brudens. Täcket är ganska grovt och inslaget är tjockt ullgarn med inslag av nöthår. Det är rejält tilltaget med längden 227 cm och bredden 156 cm. Man undrar hur väverskan har gått tillväga, täcket har ingen söm på mitten och det är inte troligt att hon hade en så bred vävstol. Brudtäcket är broderat i rött och blått och ganska slitet. Troligtvis har det används som sovtäcke om natten och överkast om dagen.

Bårkläden
Vad kan det här vara, frågade vi oss om en 265 cm lång och 31 cm bred vävnad med lin i varp och inslag. Kanske en stola, sa en konservator vi talade med. Så det trodde vi tills vi inventerade en liknande linnevävnad, 354 cm lång och 25,5 cm bred, och samtidigt fick veta dess historia. Vävnaden var ett bårkläde.
Gertrud Ingers skriver i ”Sänk mig i gravens gömma milt”, Kulturen 1970 att likhandklädena hörde till de nyttoting som ingick i hemgiften. När flickorna vävde och sydde sina hemgifter gjorde de bland annat en brudgumsskjorta och bårkläden. Till bårklädena användes högklassigt lingarn. De försågs ofta med vackra broderier samt årtal och ibland med någon biblisk symbol. Efter bröllopet hängde den unga frun upp bårklädena som en prydnad i hemmet.
Med fyra bårkläden bars kistan med den döde under 1800-talet ut ur sorgehuset och in i kyrkan. Det först inventerade bårklädet är märkt ”AED 1838”, det har ett påsytt linnetyg som går över i fyrfläta och hittades i en tidigare prästbostad. Nästa bårkläde finns vid ett museum. Det är märkt med en liten rosa fyrkant i korsstygn, kanske en symbol, och har påsydda linnetyger med knuten frans i ändarna.
En kvinna från Dalskog har berättat att det fanns två slag av bårkläden, de smalare med vilka kistan bars och de bredare som användes vid nedsänkningen i graven. Varje större gård skulle ha bårkläden för utlåning till fattiga torpare. Efter begravningen skulle bårklädena återlämnas tvättade.
Enligt Fonus har bårkläden funnits på skilda håll i landet och haft olika benämningar. Långhandklän, långhanddukar eller bärekläder fanns i de flesta bondgårdar och gick i arv. Längden var ca 360 cm, bredden 35-40 cm.

Bolstervar, kuddvar
Bolstervaren tillhör de vävnader som många har sparat i sina hem. Minst ett 30-tal bolstervar har inventerats. De flesta är vävda med bomull i både varp och inslag, men också inslag med ull och lin förekommer. Tekniken är i de flesta fall tuskaft, i några fall kypert och spetskypert.
Med något undantag är bolstervaren vävda i tre våder som är 60-70 cm breda och ihopsydda. Det säger oss att man sällan hade möjlighet att väva bredare. De flesta är randiga på längden och i färgerna rött, vitt, blått och gult, men också anilinfärgat lila förekommer. Den lantbrukarhustru som hade råd använde gärna färgat garn. Det vittnade om god ställning, och alla textilier, även bolstervaren som ju låg underst i sängen, skulle vara en prydnad i hemmet.
Några bolstervar är vävda i tunna kvaliteter, så kallade knalletyger. De vävdes av kvinnor i hemmen, lämnades till förläggare eller direkt till kringvandrande knallar och såldes vidare.
När skörden hade tröskats stoppades bolstervaren med halm till halmmadrasser. Deras insidor är nötta av halmen. En del är lappade med bitar av andra textilier, till lagningen tog man vad man hade.
Kuddvaren är randiga på längden och sydda av samma vävnader som bolstervaren. De stoppades oftast med fjädrar. När en höna hade slaktats plockades den, mittskaftet på de grövre fjädrarna klipptes bort och därpå lades fjädrarna i ugnen en kort stund så att lössen dog.

Lakan, örngott, överkast
Ett lakan syddes förr ihop av två vävda längder. När lakanet så småningom blev slitet i mitten sprättade man upp mittsömmen och vände längderna så att de mindre slitna ytterkanterna hamnade i mitten. På så sätt kunde lakanet användas längre. Uttjänta lakan blev handdukar, mattrasor och trasor. Eftersom lakansväven återanvändes tills den slets ut finns det inte många lakan kvar.
Brudlakanen däremot användes bara vid särskilda högtider. De togs i bruk under bröllopsnatten och kunde sedan användas till exempel under julen. Husmodern kunde vid sin död svepas i sitt brudlakan. Ett brudlakan i dräll på två partier i korskypert, med bomull i varp och lingarn till inslag, vävt med åtta skaft, kommer från Lane Ryr. Lakanet är försett med en 15 cm bred virkad spets och märkt med bokstäverna MA. Lakan i dräll är mycket ovanligt i våra trakter.
Örngotten är genomgående vackra handarbeten med broderier och breda spetsar. I äldre dagar hade man långkudden tvärsöver sängen och över den sin egen huvudkudde. Om dagen låg kudden med det fina broderade örngottet som en prydnad ovanpå sängen, när man gick och lade sig vände man den enklare baksidan upp.
Ett vackert överkast är ihopsatt av sju vävda och sju virkade remsor med en tofs på slutet. De vävda remsorna är i panamateknik, materialet är ganska grovt bomullsgarn, de är broderade med röda korsstygn, avslutade med uddar och vävda av Augusta, född 1879. De virkade remsorna är gjorda av Ruth, född 1909. Hon har också sytt överkastet. Ruth saknade vänster underarm, något som inte hindrade henne från att sy och virka.

Handdukar
Handdukar behövde alla, och trots att de nog för det mesta användes tills de slutade som trasor, så har minst ett 80-tal inventerats. De är från 1880-talet och framåt och storlekar och tekniker varierar. Äldre handdukar är längre och smalare än dagens och vävda med lin i både varp och inslag. En del senare handdukar är vävda med bomull i varp och lin i inslag. När bomullen kom blev det fint att använda bomullsgarner istället för det hemproducerade linet. Den som hade råd vävde därför gärna med bomullsgarn.
Teknikerna är tuskaft och panama, olika varianter av kypert, gåsögon och korndräll, sållväv, droppdräll, engelsk tuskaft, jämtlandsdräll, halvdräll och daldräll samt dräll på två partier, fyra och fem skaft. Någon handduk har mönster där man vågar påstå att väverskan har varit inspirerad av Johanna Brunsson.
Vi har hittat handdukar som aldrig har varit använda och till och med några mycket gamla som legat kvar på rullen och aldrig blivit isärsklippta. En del är helt enfärgade, en del har ränder i inslagsriktningen och andra har ränder i både varp- och inslagsriktning. De vanligaste färgerna är oblekt och rött, men även blått förekommer.
Handdukarna är i de flesta fall märkta med ägarnas initialer och många är vackert broderade i korsstygn och plattsöm. De unga flickorna vävde och broderade själva sina handdukar som de så småningom skulle använda i det egna hemmet. Någon handduk är märkt med märkbläck. Det var viktigt att tvätten var märkt när den lämnades till en tvätterska i bygden eller till ett tvätteri.

Sjalar
Varje kvinna ägde flera sjalar för olika tillfällen, till exempel för kyrkobesök och besök i grannstugan. De flesta sjalar var i ullens naturliga färger, men varje kvinna ville nog också ha åtminstone en finare sjal att visa upp. Därför färgade hon ullen med växter eller ännu hellre med färger som införskaffades i affären. Det senare visade ju att hon hade råd att köpa sina färger.
Sjalen var ett nödvändigt klädesplagg om vintern. Den hängdes över axlarna, flikarna korsades över bröstet och knöts ihop baktill. Eftersom bruket av sjal var allmänt har många lämnats in för inventering. En del är välbevarade, men de flesta är slitna. Många är också halva, vid bodelningar har de sprättats isär i mittsömmen och delats i två stycken.
Från en torparstuga på Kroppefjäll kommer sannolikt två mycket ovanliga och gamla sjalar. De är från början eller mitten av 1800-talet och vävda i ett stycke utan söm på mitten. Den ena inventerades tidigt, det var en enkel sjal i ullgarn, troligen lumpylle, med enfärgad grå botten och ett ganska brett bälte i svart runt om fyrkanten. Ägarens mamma sa att sjalen var hemvävd. Det föreföll otroligt eftersom det knappast fanns plats för så stora vävstolar i de gamla hemmen. Men det visade sig att hon hade rätt. En tid senare inventerades nämligen en likadan sjal i kypert på fyra skaft, utan söm och med samma mönster. De enda skillnaderna var att sjal nummer två var ännu större, 175 x 175 cm, och åtföljdes av en anteckning där det stod att den var vävd av ägarens svärmors farmor från Hägdenäset, ett torp på Kroppefjäll, troligen i början av 1800-talet. Uppgifterna har bekräftats, men frågan hur sjalarna har kunnat vävas kvarstår. Kanske har de vävts i två lager där väven fått vara hel i ena sidan. De visar i så fall på stor hantverksskicklighet, det går nämligen inte att se någon mittrand.
Så har vi en sjal som har sprättats isär i sömmen, men inte gått att dela i fransen och därför fått hänga ihop. Den är 170 x 162 cm och vävd i tvåtrådigt ullgarn i blått (potteblått) och grönsvart. Tekniken är en kypertvariation och det blåa är färgat med urin, en metod som var vanlig för att få fram olika blåa nyanser. Man färgade med en blandning av urin och växten vejde eller indigo.
En annan sjal, 182 x 164 cm, är vävd i ullgarn i lila och brunt. Det lila är sannolikt färgat med anilinfärg, idag finns det inga garner med den här färgtonen. Inventeringen har också gett en hel del gråa sjalar som antingen är hemvävda eller vävda vid Stigens yllefabrik i Dalsland. Till fabriken kunde man också lämna in ull och istället få en sjal, det var alltså en form av byteshandel. De gråa sjalarna har nog främst varit avsedda för vardagsbruk, grått var ju ullens naturliga färg.

Förningsdukar, huvuddukar
Förningsduken användes som namnet antyder för att bära mat (förning) i. Den var mycket vanlig i början av 1900-talet. Man lade sin matsäck i duken och knöt ihop hörnen. Knytet kunde sedan bäras på en käpp över axeln, till exempel när husfolket gick till arbetet på åkern eller när barnen gick vall i skogen. Den kunde också användas som huvudduk.
Det fanns kvinnor som vävde huvuddukar med olika sidor för vardag och helg. En duk har två kanter med smalare ränder och två kanter med bredare ränder. När duken veks diagonalt fick man två sidor, en enklare för vardagsbruk och en snyggare till fest. Det fanns också kvinnor som vävde och sålde förningsdukar/huvuddukar. Om en kvinna vid namn Tilda berättas att hon omkring 1900 gick runt i bygden och sålde dem för 1 krona och 50 öre. När hon sålt alla gick hon till affären och köpte garner till nya vävar, garnerna till en förningsduk kostade 75 öre.
Förningsdukarna är genomgående vävda av tunna bomullsgarner i flera färger, storleken är mellan 65 och 85 cm i fyrkant, de är smårutiga och har fransar. I flera fall finns det anledning att tro att väverskorna har varit inspirerade av Johanna Brunsson. Flera dukar är nämligen vävda med flotteringar i mönstret, något som också återfinns i Johanna Brunssons produktion.

Kulörta dukar
Mycket speciell är en röd och vit duk i bomull. Den är minst 100 år gammal och för att väva den krävs en vävstol men många skaft och trampor. Till en början trodde vi att det bara fanns en sådan duk, sedan inventerade vi två till och fick vetskap om ytterligare tre utanför vårt område. Dukarna kommer från vitt skilda delar av landet och det finns uppgifter om liknande vävnader i Finland. Vi frågar oss hur en vävnad som inte går att framställa på en vanlig vävstol har kunnat få så stor spridning.
Den först inventerade duken är 129 x 126 cm, vävd i bomullsgarn med grundbindning i tuskaft och dubbelvävd på fyra partier, alltså på 16 skaft och 16 trampor. Den har stadkant bara på ena sidan och man undrar om den från början har varit ännu bredare. Nästa duk finns dokumenterad på ett foto från 1924. På kortet sitter nuvarande ägarens morfars mammas ”Moster Pilla” vid sitt salsbord. Det är hennes 80-årsdag och på bordet ligger den fina duken. En tredje duk har tillhört en fiskare i Roslagen. Den var en tid uppspikad som skydd över kläder i en fiskebod. Enligt en uppgift kan den komma från Åland.
Kvinnorna växtfärgade sitt lin och sin ull och kombinerade många färger i sina vävar. En duk i liksidig kypert har naturbeige botten med mönster i grönt, svart, lila, orange och rött. Den är vävd i mycket tunt entrådigt ullgarn och så tätt slagen att det exakta antalet inslagstrådar inte har gått att fastställa. Uppskattningsvis har den ca 90 inslag på två cm.
En annan ylleduk, vävd i daldräll omkring 1870, innehåller garner i inte mindre är 14 färger och nyanser. Den är 170 cm lång, 83 cm bred och har troligen använts som draperi. Flera dukar i opphämta har också inventerats, däribland några från Skåne.

Vita dukar, servetter
I varje hem med värdighet fanns det också vita linnedukar som till högtid och fest lades på det stora salsbordet. Ett stort antal linnedukar har inventerats. De är vävda i två våder av mycket fint linne och ihopsydda på mitten. Dukarna är märkta med märkbläck eller broderier för att man skulle veta vem som ägde dem när de lånades ut till större högtider, till exempel bröllop och begravningar. De flesta är vävda i mycket tunt entrådigt lingarn. Dukarna vittnar om stor hantverksskicklighet.
En av de äldsta dukarna, en duk i korskypert på fem partier, vävd med 20 skaft och 20 trampor, finns med i Maria Kristina Ekenmarks vävbok som utkom 1827. Den är vävd i två våder på 105 cm, hel bredd är alltså 210 cm. Kanske är den vävd av Maria Andersson på Stigen eller någon av hennes elever. Maria Andersson undervisade i vävning enligt den Ekenmarkska metoden som fått sitt namn efter fabrikör John Erik Ekenmark, vävlärare i Stockholm i början av 1800-talet. Maria höll sina kurser på Östra Stigen i Färgelanda. Det var hon som lärde Johanna Brunsson att väva. Som elev hos Maria fick Johanna sitt första diplom och pris för sin vävkonst vid en slöjdutställning i Vänersborg. Flera damastdukar och smådukar är vävda av Maria.
Så har vi ett antal damastdukar. Den äldsta har hittats på ett museum, den är från 1830-talet och rikt mönstrad. Vidare har vi drälldukar, vävda på tre, fyra och fem skaft och två till fem partier, alltså mellan 6 och 25 skaft och trampor. En del är vävda i kypert och satin, några i daldräll och jämtlandsdräll samt i tekniker som vi inte har kunnat bestämma.
En servett med mönstret Sten med krans är sannolikt vävd av en elev hos Johanna Brunsson, mönstret finns med i en pärm som tillhört en elev hos Johanna. En del servetter är numrerade och här uppmärksammar vi en intressant detalj. Ofta hade man många servetter, och för att vissa servetter inte skulle bli utslitna medan andra låg där oanvända, försökte man använda alla ungefär lika många gånger. Genom att märka servetterna undvek man lättare att använda samma om och om igen.
I salen i den gamla bondstugan fanns det vanligtvis också en skänk där man förvarade glas och porslin. På skänken låg en skänkduk, som inte sällan var vävd i noppväv. Mot väggen slutade duken med en fåll, framtill och på sidorna var den ofta utsmyckad med fina broderier och spetsar. Här verkar den kreativa husmodern ha fått chansen att skapa något eget. Skänkdukarnas mönster och figurer varierar och är inte alltid enhetliga på en och samma duk. Ett par skänkdukar har ymnighetshornet invävd i bården.

Mattor
Mattorna fyllde en dubbel funktion i de gamla hemmen. I första hand skulle de nog minska golvdraget, men de skulle också ge intryck av ett vackert och ombonat hem. Det var vanligt att mattorna täckte hela golvet. En matta som inventerats är 51 cm bred och 11,22 meter lång! På 1920-talet ansågs det fint med linoleummattor. Den som hade råd köpte en fyrkantig bit linoleummatta, lade den under salsbordet och täckte resten av golvet med en lång eller flera kortare trasmattor.
Från Bolstad kommer en ryamatta med mönster som återfinns på en vävnad vid ett finskt museum. Mattan är 372 x 310 cm och består av tre längder som är ihopsydda. Den är vävd på gammalt vis, alltså både vävd och knuten i vävstolen. I mattan har väverskan lagt in initialerna RN och HN samt årtalet 1928. Det var meningen att mattan skulle vara med på Liljevalchsutställningen 1929, men så blev det inte. Det tog tid att få den stora mattan färdig och väverskan fick annat att bestyra. Hon blev med barn och arbetet med mattan fick vänta.
En annan ryamatta har lånat sitt mönster efter den så kallade dalslandskudden i röllakan. Originalet har funnits vid Ödeborgs fornsal. För mattan fick väverskan 1928 ett pris från Norra Slöjdföreningen. Hon vävde den på 33 dagar, det kan vi veta, eftersom hon i sin handskrivna vävbok har antecknat när hon påbörjade och avslutade arbetet. Mattan vävdes till en släktings födelsedag och släktingens initialer och födelsedatum är inlagda i mönstret. Också den här ryamattan är framställd på gammalt vis.
En matta i rosengång är vävd 1940-42. Väverskan heter Harriet och hon säger att hon vävde in gamla skjortor, kalsonger, linnen, underkjolar och strumpor. Det var kristid och allt skulle återanvändas. ”Men mattan blev ju väldigt smal, för trots att mamma sa till mig att lägga en djup båge, så blev den väl inte tillräcklig och så krympte mattan”, berättar hon. Ingen bård på mattan är den andra lik, Harriet var bara elva-tolv år och den unga flickan hade inte klart för sig att mönstret skulle komma igen. Det är ändå intressant att observera hur till och med utslitna strumpor återanvändes.
Av en bit slitet bolstervar och små bitar av ylletyg har det blivit en oval så kallad klackmatta. Bolstervaret är vävt av Kristina, född 1856. På bolstervaret sitter klackar i olika kvaliteter, oftast ull, kantade med langett i avvikande färger. De är fastsydda med maskin i varv på varv utifrån och in mot mitten. Klackmattor har funnits på flera håll i Sverige. I Dalsland kallades klackmattan för välkommenmattan och låg i farstun innanför stora ingången. Det skulle vara vackert i de gamla hemmen och välkommenmattan skulle ge gästerna ett första intryck.
Från Gunnarsnäs socken kommer tre halmmattor. De är vävda av en dam vid namn Hillevi någon gång på 1920-talet och nuvarande ägaren har uppgett att mattorna bara användes på sommaren. Mattorna är 109, 117 och 148 cm långa. De är vävda i mycket vacker och glansig halm och har ränder av färgad halm i rött, gult och grönt. Halmen färgade man själv på gården. Långsidorna är bandkantade med rött bomullstyg och kortsidorna knutna med små fransar. Det är lite förvånande att inventeringen inte gett fler halmmattor, då vi vet att de varit vanliga i Dalsland.
Några av ripsmattorna är vävda med tre och fyra färger i varpen och har variationsrika mönster. Ripsmattor var mycket vanliga omkring 1900 och fram till 1930-talet. Den främsta anledningen till att det vävdes så mycket rips var att man skulle ta tillvara också de sämre trasorna och yllelumpsgarnerna som man fick tillbaka från spinneriet. Utslitna ylleplagg skulle lämnas in till ett spinneri, där de bearbetades i maskiner, tillsattes lite ny färg och spanns till nya garner. På samma sätt återanvändes yllet under krigsåren på 1940-talet. En sniljematta är vävd med sniljor allt igenom, en annan har mönster med rutor i sniljor.
Några sävmattor har också inventerats. Säven till inslag skulle ryckas före midsommar och torkas luftigt under tak. Till varp tycks man ha tagit garner som blivit över, här har använts flera garnkvaliteter i samma mattor.
Speciell är också några mattor av fiskgarn. Den kommer från Smögen och har tillhört fiskaren Karl och är vävda av hans fru Signe. Om höstkvällarna lagade han sina nät i ljuset från fotogenlampan. De sämsta bitarna tog han bort och skar i remsor. ”Näten gick ju sönder lite varje gång de lade ut dem, så om kvällarna satt gubbarna där och skar, som vi sa”, berättar dottern Karin. Det vill säga att de skar bort bitar som var för dåliga och knöt ihop garnen på nytt.
Kvinnorna vävde ju av de material som fanns och i fiskarhemmen hade de gott om nät och blåkläder. I den mån de hade kulörta trasor lade de in dem i väven. Om de hade ont om trasor blev mattorna övervägande grå eller bruna, beroende på om de vävdes av den grå snörpvaden eller av de bruna garnen som användes för makrillfiske. Mattorna av fiskgarn var slitstarka, men sladdriga och låg inte stilla på golven. Lite bättre stabilitet fick de när kvinnorna tvättade och sköljde dem i saltvatten, saltet gav dem mer stadga.
En matta i ull och nöthår har inventerats. När ullen blandades med nöthår blev mattorna stadigare och mer slitstarka. Nöthårsmattan är vävd av en dam som hette Anna Katharina, troligen på 1860-talet. Nuvarande ägaren berättar att nöthårsmattan förr kallades för ”sihårsmatta”. Troligen var det ett dialektalt uttryck för sidhårsmatta, den var vävd av ull och sidhår från korna.
Under senare delen av 1800-talet började det komma mattor på golven i bondstugorna, och kanske vävdes nöthårsmattan för att pryda finrumsgolvet. Från början kan den också ha varit en väggbeklädnad som hjälpte till att stänga ute kylan, sådana var vanliga i stugorna förr i tiden.