Jag, Mia 15 år, blev rasande den kvällen när Lisa plötsligt inte skulle följa med på konserten på Globen. I ett halvår hade vi sett fram mot den kvällen och så plötsligt säger hon att hon har ¿annat för sig¿. Det var anledningen till att jag rusade iväg den där kvällen. Först stod jag intryckt i buskarna under Lisas fönster och spionerade när hon släppte in äckliga Robban. Fattar inte vad hon kan se hos honom; en slemmig liten typ som dreglar så fort han ser en tjej. Det var en hemsk kväll. Kunde inte ta mig bort från det där upplysta fönstret, blev sittande i en park som luktar hundskit bara för att man kunde hålla uppsikt över Lisas port därifrån. Mitt liv förändrades på nåt sätt den kvällen. Först var det alkisen i parken som skulle trösta mig, han trodde att jag var en kille och att Lisa var min tjej! Senare på tunnelbanan såg jag en kille bli haffad av snuten bara för att han sprang omkring och ropade efter en tjej som lämnat honom. Och plötsligt var hela tunnelbanan full av folk som hånglade och bara hade ögon för varandra. Prata om att känna sig ensam. På hemvägen hamnade jag i en nerlagd fabrik där ett gäng höll på och spelade fantastisk musik. Tungt. Och vackert. Det fanns en tjej där som sjöng nåt oerhört bra. Har aldrig hört en sån röst. Och en kille från min klass, Juan, var med och spelade. Konstigt att jag aldrig tidigare märkt hur särskild han är. Att han har lysögon. Såna som gör mörka rum ljusa. Allt som hände den där natten blev en sorts historia. Det var också nytt, fattade knappt själv vad jag höll på med när jag kastade mig på sängen med ett block och en penna. Mamma trodde att jag höll på med läxor! Fast det var hon som gav mig idén att det skulle handla om Orfeus och Eurydike. Hon som blev fånge hos underjordens härskare och han som älskade henne så mycket att han försökte sjunga henne tillbaka. Cannie Möller har skrivit ett femtontal böcker som alla handlar om livet, döden, kärleken och människorna. Hon debuterade 1983 med Kriget om källan.