Jag åkte till henne med nykokt lax idag, men hon tyckte att den 'stank'. Jag hade gjort en kaka, men den var för söt. Jag hade köpt en schal, men den var ful. Jag ville hålla henne i handen, men antagligen var det inte min hand hon väntade på. Jag bytte vatten till hennes rosor, men jag snittade dem inte som man ska. Idag irriterade jag henne. Men hon sa ju vad hon tänkte. Skulle hon inte göra det?

Ett återseende. Första gången var de elever på en internatskola i ett kloster i det kommunistiska Polen. Andra gången var de unga kvinnor som båda hade hamnat i Sverige. Nu har de hittat varandra igen - väninnor, men i en ny situation. Den ena är "patienten", döende i cancer, den andra tillhör "omgivningen" och försöker göra allt rätt men lyckas bara ibland.

Malina Stahre berättar om sin väninnas sista år, om sin egen kamp för att förstå och acceptera, om missförstånd och samtal med munkar och telefonjourer och om tillit i cancerns skugga. Det är som det är är hennes första bok på svenska.

"... Malina Stahres bok om väninnan som blev sjuk och deras sista tid tillsammans grep mig på ett oväntat sätt. Ett innerligt språk och kloka iakttagelser kring vänskapens natur, tillvarons skönhet, lidandet och Gud gör detta till en bok som jag är mycket glad att ha i min bokhylla."
Anna Sophia Bonde, Kyrkans tidning

"Malina Stahres känslosamt klarsynta bok förtjänar djup respekt"

Östen Rosvall, Sydsvenskan

"Boken är också viktig, aktuell och relevant för vårdstudenter, vårdare och patienters närstående".
Pro terveys, Finland

"Ett centralt tema i boken är hur man beter sig när någon man håller av drabbas av svår sjukdom. Vad kan man säga, hur skall man vara för att inte såra, hur mycket skall man själv stillatigande tåla av den sjukas lynnesskiftningar och ibland orättvisa anklagelser? ... Men framför allt är det en bok om tillit, en tillit som räddar mitt i alla fysiska plågor."

Tidskriften Signum