Nina Ramsby:
En poet frågade mig om jag skrev dikter ... jag svarade ja (fast jag inte skrivit en endaste dikt på 20 år men min upplevelse var att jag gjort det!) Dagen därpå skrev jag min första dikt på mycket länge, den heter i det. Plötsligen fanns orden där: Berättelserna var många, men det blev ingen roman, inte heller en novellsamling. Ibland beskrivs känslor och upplevelser bättre, ja, till och med tydligare, med abstraktionens hjälp, med det undermedvetnas hjälp och när det flödet har fått sitt frihetsbehov tillfredsställt så kan intellektet styra upp fragmenten och berättelsen blir kanske nåbar och betydande för någon annan än författaren.

Jag tar mig rätten att förmedla mina berättelser, hur jag ser på saker och ting. Jag tar mig rätten att uttrycka mig. Jag önskar att alla kände att de hade samma rätt att berätta. Det är en frihetskänsla i att uttrycka sin utveckling, sina tankar, sin tro, sina känslor, oavsett om det publiceras eller inte. Frihet och medmänsklighet, kontakt och hopp är viktiga ord för mig, med en stark innebörd. Humorn och allvaret lika så. När jag själv läser upp mina dikter för någon eller flera så skrattar jag ofta högt ... för jag hör så mycket typisk mänsklighet i dem. Och i typisk mänskliga beteenden ser jag ofta den djupaste humorn.
Som transperson och homomässig har jag och många med mig vuxit upp i ett apartheidsystem där hbtq personer inte haft samma lagliga rättigheter och i perioder drabbats depression på grund av detta förtryck. Ja, många, många av oss människor lever eller har växt upp i ojämlikhet och utanförskap utan jämlika rättigheter - om du kommer från ett annat land. Om du är kvinna, fattig, rom, funkis, transperson, knarkare. Mitt sätt att hantera utsatthet är att beskriva detta på olika sätt: i musik, bild, form, ord och i mitt artisteri på scenen. Jag använder mig av humor och djupaste allvar. Utsatthet är inte humor...fattigdom är inte humor ... och hot är inte humor. Men detta behöver om vartannat hanteras med både humor, djupaste allvar i vardagen och i skapandet. Mina dikter är för mig ibland så roliga... och samtidigt så fruktansvärda. Jag vet inte om det hörs och det är inte säkert att allt det jag skriver kommer fram så tydligt som jag själv upplever. Det kan man aldrig veta med dikter hur tydligt de uppfattas eller ej. Och jag vet inte om det är meningen heller. Varsågoda, här är några av mina berättelser... i diktform.