Före Sherlock Holmes, före Hercule Poirot, före Miss Marple, fanns Fröken Scuderi.

Edgar Allan Poe kallas ofta för detektivberättelsens fader. Men drygt tjugo år före hans ”Morden på Rue Morgue” (1841) publicerades den såvitt man vet allra första deckaren i modern bemärkelse, E. T. A. Hoffmanns revolutionerande kortroman "Fröken Scuderi".

Paris 1680: en rad brutala juvelstölder sprider skräck bland stadens invånare. Polisen och myndigheterna står handfallna efter att ha misslyckats i alla sina försök att fånga de mystiska gärningsmännen, som slår till nattetid utan att lämna minsta spår efter sig. Madeleine de Scuderi, en förnäm äldre romanförfattare med goda förbindelser till kung Ludvig XIV, blir inblandad i historien då en dunkel gestalt bultar på hennes port mitt i natten. Hon börjar nysta i gåtan. Det står snart tydligt att endast hon, med sin skarpa intuitionskänsla och sitt stora hjärta, kan lösa mysteriet och förhindra att ytterligare liv går till spillo.

"Fröken Scuderi" (1819) innehåller alla den klassiska pusseldeckarens standardingredienser: det akronologiska berättandet, den sympatiska, kompetenta detektiven kontra den känslokalla, inkompetenta polisen, insmugna ledtrådar, vittnesförhör samt oväntade vändningar. Och kanske får vi för första gången någonsin i litteraturen en inblick i en mordisk psykopats inre tumult.

E. T. A. Hoffmann (1776-1822) är en av den tyska romantikens klarast lysande stjärnor. Med noveller som ”Sandmannen”, ”Don Juan” och ”Nötknäpparen” trollbinder han än idag, och har inspirerat och hyllats av bland andra Tjajkovskij och Freud. Vid sidan av författandet var Hoffmann även kompositör och straffrättsexpert – kanske var det tack vare det sistnämnda som han med "Fröken Scuderi" formade den definitiva bilden av hur en detektivberättelse ska se ut, och som närmare 200 år efter att den skrevs fortfarande känns lika aktuell.