»Den 19 januari 1995 var den lyckligaste dagen i mitt liv. Då föddes min son och enda barn, David Enmark. Det var ett efterlängtat barn. Jag och min fru Monica Enmark hade nästan gett upp men med lite hjälp av läkarvetenskapen löste det sig dock.Spädbarnstiden var ljuvlig. I stort sett alla kvällar och alla helger, timme efter timme var jag med honom. Jag började skriva en dagbok på vers där Davids fiktiva reflexioner över tillvarons första år återgavs. Med David sovandes på min mage kunde jag sysselsätta mig med att stilla grubbla över versmått och rim. Så höll vi på sex, sju månader. Varje dag levererade jag en ny liten lättsam och ofta humoristisk dikt. I och med att David blev rörligare avlöstes den lugna närheten av lek och bus och jag fick allt mindre tid till att snickra på mina verser. Därför tog det ytterligare åtta år att färdigställa manuset. Då var jag strängt upptagen som rektor för Högskolan i Halmstad och dessutom var jag kluven till huruvida det var rätt mot David att ge ut texten. Manuset blev liggande och glömdes mer eller mindre bort i bokhyllan. Skälet till att jag åter kom att intressera mig för manuset var att jag började närma mig slutet av min karriär. Jag blev nyfiken på mitt förflutna.Då hände det. Lördagen 12 augusti 2017.Kl 16:30 körde vi David till akuten på Halmstad lasarett med vad vi trodde var en bihåleinflammation. Dagen efter nödope­rerades han eftersom en tumör blockerade dräne­ringen av rygg­märgsvätska i hjärnan. Tumören visade sig vara extremt sällsynt (pineoblastom), mycket aggressiv, illa placerad och obotbar. Efter en omfattande andra operation avled David 12 dagar senare, lördagen den 9 sep-tember kl 03:30.Mitt motiv för att ge ut manuset har som alla förstår förändrats. Drömmen att glänsa som versmakare och önskan att få stoltsera med extraordinär faderskärlek har slocknat. Det enda jag vill är att David inte ska falla i glömska. Vem ska komma ihåg honom när vi är borta? Därför känns det angeläget att texten ges ut.«             Romulo Enmark