I Riksfilistern gör litteraturprofessorn Ola Holmgren en inträngande belysning av Jan Guillous författar­skap och vad detta har att säga om vår samtid.  Med 53 publicerade böcker är Jan Guillou en av våra mest produktiva författare. Som roman­för­fat­tare har han sålt flera böcker än de flesta. Som jour­nalist har han redan skrivit in sig i historien. Ja, även som dramatiker kan man säga att han slagit sina konkurrenter på fingrarna då dramatiseringen av hans roman Ondskan är den mest spelade föreställningen någonsin på Dramaten. Som få andra har Jan Guillou varit angripen och ifråga­satt, men hans centrala gärning - författarskapet - har hittills undgått syste­matisk utvärde­ring. Riksfilistern är därför ett pionjärverk. NOT. Filister någon som föga förstår sig på konst och kultur och är självbelåten i sin trångsynthet. En ­filisters materialistiska livs­syn rymmer en föraktfull inställning till estetiska värden. Själva ordet filister kom i bruk som studentslang redan på 1600-talet och kom att benämna sådana studenter, som i likhet med Bibelns filistéer, trodde sig vara kallade men inte var det. OM FÖRFATTARENOla Holmgren är professor emeritus i lit­te­raturvetenskap vid Södertörns hög­skola. Han disputerade 1979 på en avhand­ling om Ivar Lo-Johanssons roman Måna är död. Tidigare har han utgivit bl.a. följande böcker: Möten med Keve Hjelm (2019), Stick­spår: Åtta skäl varför Bob Dylan borde till­delas Nobel­pri­set i litteratur (2016), Peter Weiss i transit (2014), Strind­bergs mansdrama i tre läsakter (2006) och Ivar Lo-Johansson och frihetens väg (1995).  UTDRAG UR RIKSFILISTERN:

Romanförfattaren Jan Guillou bemödar sig [...] om att återge vad som hände i det verkliga livet; hur Eric verkligen minns slagsmålet, hur han verkligen pusslar ihop bitarna i moderns verkliga liv och hur sanningen om hennes verkliga liv förändras över tid. Men problemet är att romanförfattaren då tänker och skriver som en journalist. Eyvind Johnson, en romanförfattare som tänkte och skrev som en diktare, lär ha sagt att diktaren ljuger sig fram till sanningen. Och detta gör diktaren genom att hitta på, uppfinna, forma, bygga, skapa och föreställa sig saker och ting. Det är nämligen vad fiktion vill säga. Etymologiskt går ordet tillbaka till latinets fingere som betyder att knåda och forma lera till något mer än bara lera. En återkommande kritik av Jan Guillous romaner är bristen på litterär gestaltning. Upphovsmannen knådar inte leran tillräckligt. Istället sitter han fast i den lera som han borde knåda och forma till något bestående. Som alla grävande journalister sitter han fast i synen på leran som något att undersöka och avslöja, inte som något att forma och gestalta. Därför kommer även hans spänningsromaner att gå samma väg som dagsjournalistiken. Who wants yesterdays papers, sjunger Rolling Stones och svarar: Nobody in the world. Sina stora upplagor till trots är de färskvaror med ett bäst före-datum. Men det finns en roman som kommer ut i ständigt nya upp­lagor, och som till och med vinner pris i Frankrike. Det är ­Ondskan, som är falsk som vatten. Han har mött massiv kritik för att inte hålla sig till den sanning som ­undersökande journalister håller för helig. Men i Ondskan har Jan Guillou för en gångs skull ljugit sig fram till en sanning. Här gör Jan Guillou för en gångs skull verkligheten så overklig att den blir ännu verkligare. Han använder så mycket av sin inbillningskraft, att han knådar och formar leran till något bestående. Av alla hans böcker kan jag slå vad om att just Ondskan kommer att överleva sin författare. Romanen kommer att överleva i kraft av sin inbillning, och vad som triggar inbillningskraften är det omättliga hämndbegär som Håkan Arvidsson hade så svårt att förstå i sin recension. Ja, även Jan Guillou har säkert svårt att förstå detta. Och det är nog också det enda han har gemensamt med Katarina Frostenson. Förstår man allt, så förlåter man också allt, men då skriver man inte så bra som Jan Guillou trots allt kan göra.