Francis Scott Key Fitzgerald var en banbrytare inom den amerikanska litteraturen, och är en del av en litterär världskanon. Hans berömmelse vilar i hög grad på romanen "Den store Gatsby" från 1925, det bitterljuva lustmordet på den amerikanska drömmen, befolkad av sorgsna unga män som sätter framgångsmyten i halsen. Året efter kom novellsamlingen "Alla sorgsna unga män", som ändå kan ses som ett genrep till romanen då novellerna i många fall skrevs parallellt med sitt mer lovprisade syskon, och de flesta sågs i tryck i olika tidskrifter före Den store Gatsby. Och mycket i "Alla sorgsna unga män" känns igen från "Gatsby", en jämförelse den väl tål. Dessa sorgsna unga män, här för första gången på svenska, vill mycket men förmår lite. De strävar efter det omöjliga medan tiden tuggar sönder dem. Berättelserna heter saker som ”Rikemanspojken”, ”Vinterdrömmar” och ”Det enda förnuftiga”. Det är nostalgiskt och vemodigt, men också påfallande allmängiltigt och aktuellt. Fitzgeralds språk är klädsamt ironiskt på en hög stilistisk nivå, lätt och exakt. Här på en svenska som både luktar och smakar nu, fast novellerna utspelar sig för knappa hundra år sedan. Sådan är nutiden när den är skriven med skärpa och finess – evig.

"Dexters första känsla av upprymdhet avlöstes av rastlöshet och missnöje. Den extatiska känslan av att förlora sig själv i henne var förslöande snarare än stärkande. Det var lyckosamt för hans arbete under vintern att dessa extatiska ögonblick var sällsynta. I början av deras bekantskap hade det för en tid känts som om det fanns en djup och spontan ömsesidig attraktion – den där första augustimånaden till exempel – tre dagar med långa kvällar på hennes dunkla veranda, med märkligt matta kyssar under de sena eftermiddagarna, i skuggiga bersåer eller bakom trädgårdsspaljéernas skyddande galler, med morgnar när hon var fräsch som en nyponros och nästan blyg inför att möta honom i den begynnande dagens klarhet."

Ur "Vinterdrömmar"

"De återvände och livet började. Storskaligt. Luella upptäckte att hon var en förnäm dam. Det förvånade henne ibland att den formgivna lägenheten och den specialtillverkade limousinen odiskutabelt var hennes och inte den intecknade förortsbunga lowen, tagen direkt ur 'Ladies Home Journal', och förra årets bilmodell, som ödet istället kunde ha skänkt henne. Hon blev än mer förvånad när det hela började tråka ut henne. Men det gjorde det”

Ur "Dispaschören"