Hellmuth Hertz (1920–90) hade fysiken i blodet och kom att skriva in sig i fysikens historia, precis som pappa Gustav Hertz, som fick Nobelpriset 1925, och dennes farbror, Heinrich Hertz, som gett namn åt SI-enheten för frekvens.
Minnena från kriget var djupt inbrända i Hellmuth Hertz när han kom till Sverige i april 1947 och det skulle dröja innan Lundamiljön kunde läka alla såren efter allt han varit med om. Ännu inte fyllda 20 hade han fått avbryta sina studier vid tekniska högskolan i Berlin och tvingats ut i kriget, som signalist i Rommels armé i Nordafrika. Ganska snart blev han krigsfånge. Först hos fransmännen, sedan hos amerikanerna. När Hellmuth Hertz efter fyra års fångenskap återvände till Tyskland fann han varken sitt hem eller sin närmaste familj.
Genom märkliga akademiska kontakter fick han möjlighet att komma till Lund där han snart blev en färgstark profil och framgångsrik forskare – först på "Nya Fysikum", sedan på Lunds tekniska högskola.
Hellmuth Hertz insåg tidigt ultraljudets möjligheter och utvecklade tillsammans med medicinaren Inge Edler tekniken för hjärtdiagnostik. Bläckstråleskrivaren är en annan av hans stora innovationer.
Denna berättelse skrivs av två emeritusprofessorer: Håkan Westling som var Lunds universitets rektor 1982–93, och Lennart Grahm, som i drygt tre decennier var elev, vän och kollega till Hellmuth Hertz.
Håkan Westling har fått läsa brev och dagböcker. Vad fick Gustav Hertz att välja Sovjetunionen? Det var en av många frågor som Hellmuth Hertz sökte svaret på när han fick veta vilken sida fadern valt efter kriget.
Lennart Grahm tecknar här bilden av en hängiven forskare som ville vara till nytta, i ständig kamp för frihet och sanning. En av Hellmuth Hertz´ teser var att framgångsrik forskning inte kan planeras.
Foton från familjealbum och fynd i institutionsgömmor illustrerar historien om en av svensk forsknings stora 1900-talsprofiler. (Bokens baksidestext)