Hon är familjens lilla prinsessa. Hon är bortskämd med fina saker och kläder och van vid att alltid stå i centrum. Hon tål inte att andra flickor är sötare än hon eller att de har något fint som inte hon har. Plötsligt en dag börjar hennes beteende bli outhärdligt för omgivningen. Han är en pojke som blivit övergiven som spädbarn. Hans mor hade problem med alkohol och ansåg sig inte klara av att ta hand om honom. Han har vuxit upp i fosterhem och på institutioner. Efter alla flyttningar har han tappat tilltron till omvärlden och hans beteendemönster blir alltmer våldsamt och aggressivt. Jari Sinkkonen hävdar att vi lever i en narcissistisk kultur där pengar, framgång och prestation överskattas. Det påverkar jag-utvecklingen hos barn och fallen ovan är exempel på narcissistiskt störda personlighetstyper. Författaren utvecklar sina intressanta tankegångar vidare och påpekar att vi ofta under- skattar pappans roll i familjen. I vår kultur har vi en tendens att förneka auktoriteter överhuvudtaget. Boken handlar också om uppfostran av idag och barns ¿normala¿ utveckling. Den tar upp kommunikationen mellan föräldrar och barn; blickens magiska kraft och hur viktigt det är för identitetens utveckling att bli ¿sedd¿. Den beskriver språkutvecklingen och poängterar trotsålderns betydelse. En tvåårings mäktiga ¿NEJ!¿ är inte alltid så lätt att handskas med. Alla föräldrar upplever ibland att hur man än gör så blir det fel. Vuxna är ofta rädda för egna aggressioner som barnet väcker, men Sinkkonen säger att man får bli arg och visa det. Huvudsaken är att uppfostran präglas av mer kärlek än vrede. Precis som den förra boken, Till små pojkars försvar, är denna bok lättillgängligt skriven med belysande exempel från litteratur, film och musik. Den vänder sig till föräldrar och till alla som har med barn och barns fostran att göra. Jari Sinkkonen har tidigare skrivit den uppmärksammade boken Till små pojkars försvar. Han är barnpsykiater vid sjukhuset Barnets Borg i Helsingfors.