I mer än trettio år har Susanne Björkman gjort radiodokumentärer. Hennes program kännetecknas av en närvaro som får lyssnaren att hejda sig mitt i steget. I En lyssnares röst berättar hon personligt om sitt sökande efter de ögonblick då allting öppnar sig. Hur kommer man dit och hur bär man sig åt för att få syn på något nytt?
Allt började med programmet om Susanne, 14 år. Hon skolkade ofta från skolan och tanken var att göra ett tjugo minutersreportage om tonåringar med problem. Men istället blev det fyra gånger så långt. Susanne Björkman hade inte bara gjort sin första dokumentär utan också hittat ett nytt sätt att uttrycka sig. Metoden går i korthet ut på ut att inte bryta in för mycket utan i stället lyssna sig fram till en kärna.
Susanne Björkmans dokumentärer består ofta av scener eller samtal som följs upp av intervjuer där hon försöker forska vidare i det hon nyss har hört. Ibland hittar hon rätt frågor direkt men andra gånger går allt i baklås. Det gäller att komma ifrån sina förutfattade meningar, att ha tålamod och vara lyhörd för den riktning den intervjuade vill slå in på. Långa perioder av oviss väntan ingår. Tills plötsligt ögonblicket finns där och kontakt uppstår.
Genom åren har hon porträtterat allt från raggare i Malmö till överklassdamer på Östermalm. Flera av programmen har blivit klassiker. En dvd med nio av Susanne Björkmans mest kända dokumentärer medföljer. Där finns även utdrag ur ytterligare andra dokumentärer. En lyssnares röst ges ut i samarbete med Dramatiska Institutet.

Susanne Björkman började frilansa 1971 vid radion och kom snart in på det dokumentära spåret. Hon har undervisat på Dramatiska Institutets radioutbildning och blev där landets första professor i radioproduktion. Hon är dessutom flerfaldigt prisbelönt. 2008 vann hon Stora journalistpriset i kategorin Årets Berättare.