Denna bok med inslag av självbiografi handlar om huvudpersonens liv mellan 23 och 27. Hon känner sig ännu inte vuxen men ändå inte som en tonåring och är osäker på hur man tar hand om sig själv men vill helst inte be om hjälp utifrån. Huvudpersonen är också i en ålder då hon är nyfiken på allt och öppen även för sådant som hon inte skulle befattat sig med i sitt normala sammanhang i Sverige.Historien beskriver vad som händer med henne när hon lämnar sitt trygga sammanhang i Sverige, då hon flyttar till östra London för att studera. Hon bor i ett oroligt område där fattigdomen är stor och denna oro och de otäcka sakerna som händer i området präglar henne och hotar ibland att förgöra henne.Relationer till nya vänner och pojkvänner är det centrala i denna unga kvinnas liv och därför upplever hon också några av sina lyckligaste stunder under den tid då vi får följa henne.Vem är du?
Jag är en 28-årig tjej som är uppvuxen i Kungsör och Västerås. Flyttade till Stockholm i gymnasiet. Då började jag umgås med ett indiepopgäng genom vilket jag fick upp intresset för serier och fanzines. Jag var intresserad av serier tidigare, men var rädd att visa det. Jag ville ju inte betraktas som en tönt. Jag har studerat psykologi, men har min masteruppsats och ett års ptp-tjänst kvar innan jag är legitimerad psykolog.
I övrigt är jag är en rolig och social tjej samtidigt som jag tenderar att oroa mig alldeles för mycket.
Det här är din debut. Hur känns det?
Det är blandade känslor och farhågor. Jag hoppas att många ska förstå mig och känna igen sig i mina serier. Jag är rädd för att de ska tycka att mina serier är en hel hög tyck-synd-om-stackars-mej-trams och att jag är pinsam som offentliggör så mycket. Jag vet att folk kommer tycka olika men man hoppas ju ändå alltid att folk bara ska tycka om en.
Du har en speciell tecknarstil. Kan du beskriva den?
Min stil är väldigt Do It Yourself. Jag gillar att det ser lite ”hemgjort” och personligt ut. Kanske att man ser lite blyertsstreck här och var. Att jag har den stilen beror väl på att jag var indiepopare så länge och läste många fanzines då. Jag tycker min stil ser lite 70-tal ut också, vilket jag gillar. Väldigt hippt, känns det som.
Samtidigt kan jag tycka att det jag ritar ser precis likadant ut som saker jag ritade när jag var 8-9 år. Vissa säger att jag ser ut att vara tungt influerad av min idol Aline Kominsky Crumb, men jag skulle snarare säga att jag blev helt ”men sådär ritar jag också” när jag såg hennes teckningar! Älskar hennes stil, narcissistiskt nog. Jag tycker om alla roliga detaljer och att det inte är så perfekt nedtecknat. Man måste liksom le när man ser hennes bilder. Så försöker jag också få till det när jag ska rita mina egna serier.
Jag försöker vara lite som Aline Kominsky Crumb. Jag tror hon är mer förlåtande mot sig själv än vad jag är. Jag har försökt att bli mer crazy och levande som hon istället för att vara en duktig flicka. Sen är hon den enda som verkligen ser hur det är och berättar det utan förmildrande omskrivningar. Hon berättar såna där självklarheter som man inte har formulerat för sig själv än, men som är så komiska eller irriterande eller vad de nu är att man bara garvar och känner igen sig.
Att läsa hennes serier var bland det viktigaste som hände mig i tidiga 20-årsåldern. Att hitta en författare som också hade en helt crazy familj. Ja, de var till och med galnare än min familj! Det gjorde mig så lättad och jag kände mig mindre ensam i världen med mina känslor och erfarenheter.
Din bok är självutlämnande. Hur mycket är självbiografiskt?
Mycket stora delar av den här boken är självbiografiska men jag har verkligen inte försökt få ner ”sanningen” på något sätt. Och jag kunde ju inte rita dit allt som hände under 2004-2007 liksom, så jag har tagit bort en del. Framför allt har jag övervägt vad jag ska ha med för att jag inte vill såra någon som kan känna igen sig i boken.
På några ställen har jag lånat erfarenheter av en kompis till min huvudkaraktär. Saker hon berättade om när hon bodde i London som jag tyckte var komiska och som sa något om den här tiden i livet. Det är framför allt meningen att boken ska säga någonting om att vara en tjej mellan 23 och 27 i senmodern tid. Man trodde ju att man skulle vara vuxen vid det laget men det är man inte. Och man har inget. Man har ingen karriär och har inte hittat den rätta än. Och man förstår att man inte är odödlig, vilket jag tror de flesta känner sig som när de är i tonåren. Det är en jäkla svår och instabil tid.
Din tid i London inspirerade dig till att göra boken. Tycker du att dina studier i psykologi också var något du fick användning av i tecknandet?
Jag har inte användning av dem i själva tecknandet, men mina studier ger mig ett speciellt perspektiv på livet. Jag vet så mycket om vissa saker. Till exempel finns det för mig ingen skam i att visa att jag har ångest och andra dåliga känslor, eftersom jag vet att alla människor har såna känslor.
De historier jag berättar får en prägel av att jag vet mycket om psykologi helt enkelt. Jag tror framför allt att jag hade skämts för mycket för att erkänna att jag har varit dum mot andra när jag mått dåligt om jag inte hade läst psykologi. Eller att ens föräldrar kan vara dumma för att de mår dåligt, som jag skildrade i min tidigare serie Snåljåpen.
Hur ser framtidsplanerna ut?
Jag tänkte skriva klart min masteruppsats i vår, och samtidigt ska jag göra en liten serie om new age-mammor åt en kompis. Sen finns det många andra historier som väntar på att jag ska teckna serier av. Till exempel har jag varit med om så himla komiska grejer när jag nätdejtade i år. Jag längtar efter att rita ner det. Jag kommer att garva ihjäl mig åt hur pinsamma saker blev i processen. Men det är sorgligt att man kämpar så mycket för att träffa ”den rätte”. Och så har man kämpat sen man var tretton typ. Det komiska och deprimerande hänger alltid ihop.